imorgon är det dags för mig att lansera tillsammans med folke den film som han gjort om irak. det ska bli så himla kul att äntligen få se filmen som en del av mitt liv se senaste 4 åren ändå handlat om!
har ingen aning hur upplägget för filmen och vad som kommer med i den.. hur mycket av mig som kommer i den.... min pappa...? det ska bli intressant att se på sitt liv med en annan människas ögon!

tänk om han framställer nåt jag inte är medveten om..? skulle det innebära att min självinsikt inte är så djup.. eller om nåt som inte stämmer framställs, hur gör man då? jag känner förtroende för folke och hans arbete, men ändå... tanken om att nån annan har samlat material om ens liv och sammanställt det till en sammanhängande återgivning som alla andra får se om de vill.... sammanställningen har gjorts utan att själv ha påverkat den på nåt sätt... det är riktigt skrämmande! det är nästan samma känsla som att hoppa nedför ett stup och hoppas att den människa som sagt ska finnas längst ner för att fånga en verkligen finns där... alltså att förlita sig....

men men, vad är det värsta som kan framställas?

så här dag på dygnet vet jag inte... jag vet mer på söndag!

jo, jag är en sån där fjant som googlar på sitt namn då o då! ok, jag erkänner! lite egocentrism har väl inte skadat nån!?! eller...?

hur som helst så googlade jag på mig själv och bland träffarna var det ett inlägg i nån annans blogg med denna frågeställning:Är det nån som vet om Abir har hittat plats åt sin puffra på sitt nya jobb?

ja, är det nån som bryr sig?

det första jag gjorde var att skratta, jag tyckte faktiskt att det var rätt så kul kommentar. efter att den första glädjen lagt sig kom jag att tänka på att denna man/kille har nog aldrig förstått allt det andra jag sagt i samma väva som medierna upplyste världen om att jag faktiskt bär vapen på mig när jag är i Bagdad.

det kan verka hur löjligt som helst att bära vapen samtidigt som man försöker arbeta för en demokratisk utveckling i ett land i Mellanöstern, jag menar hur kan det hänga ihop? personligen tycker jag inte att det hänger ihop. man bör vara helt obeväpnad och känner man sig rädd eller rent av olust inför att arbeta i ett land som irak med den rådande säkerhetssituationen så får det väl vara då! eller hur?

nej, så enkelt är det inte riktigt!

våldet kom kontinuerligt, det kom i allt större doser under 4 års period.

så envis som är alltid varit så sökte jag en utväg till det dilemmat jag befann mig i, den fråga jag ställde mig själv var: om en bilbomb skulle sprängas vad skulle alla världens vapen hjälpa om jag befann mig i dess omedelbara närhet? ganska givet svar: jo, inget! jag skulle ryka med i vilkt fall som helst!

den andra frågan jag ställde mig var: om kidnappare skulle attackera den bil jag färdades i, ofta gjorde sådana grupper en fälla med flera kontrollstationer längs vägen så misslyckas de första i den första fällan så tar den andra gruppen oss vid andra fällan, och så vidare tills de får en på fall. så skulle ett vapen hjälpa? faktiskt ja, i alla fall så behövde jag inte vara så passiv utan kunde i mångt och mycket bestämma själv! ifall de fick tag i mig levande så hade jag ändå en chans att avsluta mitt eget liv innan jag skulle genomlida en oundviklig våldtäkt både fysiskt och psykiskt. jag kunde i alla fall bestämma själv hur mitt eget slut skulle se ut.

visst är det lite konstigt sätt att tänka, men vad gör en människa när hon vill förändra? det som kanske inte förstår här att det inte är nån hit att bära vapen, det är tungt och det måste bäras osynligt, alltså nära huden där det skaver. det är inget glamuröst med det. det var och är en nödvändighet. jag ville inte stanna inne dagarna i ända och låtsas vara i Bagdad eller enbart vistas  i gröna zonen. jag ville vara ute bland människor och jag har aldrig under alla mina 4 år i Bagdad bott i gröna zonen, så det medförde risker. var ofta på irakisk tv och öppet kritiserade allt och alla, ja, då blev man inte mer populär för det.

att i en hopplös situation, med en skarp medvetenhet om att ditt liv kan avslutas av vem som helst, när som helst, hur som helst, försökte jag i alla fall hitta mening i det hela. när jag inte hittade nån mening fick det bli ett sista sätt att ha nån form kontroll över sitt liv... även om det skulle handla om att ha kontroll över slutet på ens egna liv.

vapen i sig gjorde aldrig så att jag kände mig tryggare, men det faktum att jag visste att jag hade det med mig, möjligheten att försvara sig fick mig att känna att jag hade kontroll i vansinnet vilket utgjorde blodutgjutelsen på det irakiska folket.

så, till frågan om jag har hittat en ny plats åt min puffra... jag har den alltid i mitt hjärta, den behövde aldrig nytt gömställe! att bära vapen har ändrat min personlighet för alltid.

jag kom att tänka på den ironiska tonen i det som skrevs om mig, och min så kallade puffra... det verkade som om mannen som skrev detta aldrig satt sin fot utanför de trygga spåren som alla andra har redan trampat. men jag kan ha fel, jag hoppas att det handlade om mer än en man som inte kan hantera en kvinna med vapen! :-)

förutom det, så anser jag fortfarande att mitt hjärta och min hjärna är mitt främsta vapen, här i det trygga Sverige (kanske tryggt för många för mig har det varit hotfullt på många olika sätt)  som i Irak då jag kunde klara mig ur fler knepiga situationer med enbart förnuft och omdöme.

jag vet inte vad det är men det känns som om nåt dåligt är på gång... nåt som kommer att göra mig jätteledsen. jag vet inte vad det handlar om, men hela min kropp känner att det år nåt i görning. därför kan jag inte sluta undra... vad kan denna hemska föraning handla om? ska man verkligen tro på denna känsla? visst låter det helt idiotiskt? jag känner det, så det börjar yttra sig, jag börjar så klart tolka in det i saker som händer... till slut kanske jag till och med skapar det? usch säger jag bara!! jag önskar jag slapp denna känsla!

träffade en gammal vän idag, så himla kul att träffa henne varje gång det händer. hon jobbar hårt och alla är ju upptagna med sitt liv, jag också! jag blev bjuden på hennes bröllop och hon var så enormt vacker brud! hennes leende sken till och med starkade än vårsolen! Karin heter hon!

jag är så himla dålig på att ta kontakt med mina vänner. hinner inte landa förrän jag måste dra iväg igen. är man borta från jobbet så dröjer det inte länge förrän ens inbox (tunnan??) hinner få hundratals olästa mails, dokument som måste skapas, möten man måste gå till, ja, det slutar väl inte. skulle det sluta så skulle jag väl dö av leda! vad vore livet utan nåt att göra? massor att göra? jag älskar mitt liv, mitt jobb! skulle inte vlija göra annat faktiskt, för inget i världen! men det är den här onda aningen som gör att jag blir orolig!

nu ska jag fortsätta titta på Cenderella Man med Russel, han är så himla vacker!

ok, en tanke som slog mig imorse när klockradion, och ja - klockradio existerar fortfarande! - satte igång och jag lyssnade till programledarna som pratade om skottår och det är kvinnornas tur att fria. jag undrade lite halvsovande halvvaken om det gäller hela året eller om det är just under den sista dagen i februari? inte för att jag ska fria till nån men undrar gör jag. sen funderade jag lite på varför just är det tradition att kvinnor får fria när det är skottår? vad liger bakom det? får kvinnor inte fria annars?

personligen tycker ju jag att de flesta traditionerna är till för att förtrycka antingen kvinnor, ungdomar eller hindra nytänkande och nyskapande. självklart är det lite mysigt med jul och påsk och ramadan och ashura och hannuka och allt vad det heter... men tittar man närmare på vem det är man firar, vem står traditionellt för det mesta av jobbet, vem som får mest av det... ja, då får jag andra tankar annat än att det är så himla mysigt!

sen är jag kanske lite drabbad av allt vad som heter traditioner, för mig har detta ord en negativ klang eftersom mycket av våra liv i Mellanöstern bygger ju just på traditioner. allt jag ville göra som ung det gick emot de rådande traditionerna, så antingen har jag brutit mot varenda tradition som finns eller så har jag inte gjort allt jag velat göra!!!

våren är här! jobbigt och härligt samma gång! ny energi fyller min kropp och min själ. jobbigt, jo lite.... men för det mesta härligt! ska snart ta en paus från min dator och gå ut i solen!

Har varit en bra dag generellt, hade längtat att få komma tillbaka till jobbet efter en hel veckas utbildning. känns skönt att få undan det som samlats på hög. stämningen var lätt och fridfull på samma gång. massor av grönt té och svart kaffe, träning till lunchen, en promenad i solen - en fulländad dag nästan!

datorn krånglade så in i bengens! i 45 min höll den på att logga in! 45 min! till slut kom det fram att hela nätverket hade agerat schizofrent och självklart råkade jag ut för det! jag höll på att klättra på väggerna, slå huvudet i skrivbordet, slita i mitt hår, you name it! jag kom inte åt mina mejl, de mejl jag inte hade kollat på över en vecka! scary! att jag var så beroende av mejl visste jag inte! men å andra sidan man jag inte få nåt gjort på jobbget om jag inte har tillgång till mina mejl. förbaskade nätverk!

 sen vart det segt hela dagen... för att öppna ett enda mejl tog det oändligt mycket tid.

träningen idag var jättekul, salsa inspirerad aerobics, svettigt, pulsen sköt upp i taket, bra musik, ja det var kul faktiskt! man blir så pigg av träna mitt på dagen, jättelätt att uträtta ännn mer under dagen blir hur lätt som helst.

teamet verkar ganska lugna faktiskt, en mysig stämning rådde på mötet idag. undrar om det har med nån tidigare känsla som de haft? eller är det bara jag som är mer avslappnad?

pappa är jätteledsen i irak.... han har ringt konstant idag till oss och bara pratat om allt möjligt. jag tror att han är väldigt ensam, har ingen att prata med, jag vet inte hur han klarar av det. han sa till mamma flera gånger att han är lite sur på mig för att jag inte ringer :-) känns skönt att känna sig saknad. jag ska ringa min favorit person i hela världen snart... när jag fyllt på mitt kontantkort.

läste ut min bok igår, p.s I love You, den var underbar! lätt, känslosam, nära, verklig på nåt sätt. skulle vilja se filmen faktiskt. den slutade inte alls som jag förväntat, hon kom inte över honom! behöver du en lätt bok men som ändå känns verklig, en kärlekshistoria som är varm och nära - läs boken. nu ska jag köpa en ny bok, jaghar bestämt mig att under den här våren ska jag bara läsa lätta böcker, romantiska sådana, slippa tänka, bara känna lätt beröring av boken är nog bra. så finns det tips, tipsa genom att kommentera, gärna :-)

ja, imorgon ska det käkas thailänskt på söder, yami yami, det ska bli så gott!

nu ska det käkas färsk mango och ananas, torkade fikon och lite nötter. så bra man har det egentligen! tack för det! vem nu som är ansvari för det!

Har varit den senaste veckan på utbildning för gruppledare. Jag säger bara "WOW"

att lära sig genom att uppleva var nog nåt nytt för mig. mitt liv har varit mycket händelserikt och fullt med upplevelser, jag menar vems liv är en tomhet? alla vi åker väl tunnelbana, bil, buss, äter ute, tar sig en drink då o då, allt detta innebär upplevelser. hur pass närvarande är man när man plockar upp sushi-biten och lever igenom stunden då tänderna sätter igång och smakarna frigörs är ju en annan fråga och kanske det är just det som avgör hur tillvida vi uppfattar en händelse som en uppelevelse... men det är en annan diskussion. det jag ville ha sagt är att det inte finns nån människa som inte upplever nåt, vi lever ju inte i vakum, även om vissa av oss skulle önska det. så upplevelser finns det gott om. uppfattar vi dem, hur låtr vi oss bli påverkade av dem, vilka känslor får vi att den specifika upplevelsen, det är väl det som skiljer.

jag upptäckte en ganska intressant grej, om mig själv. ibland missar jag totalt nåt! jag har upplevt mig själv som en ganska uppmärksam människa, men under denna vecka upptäckte jag att jag bara missar saker, till exempel en känsla eller reaktion. nej förresten, en känsla uppfattar man inte om den inte manifisteras, utåt. det som en människa känner det kan jag aldrig uppfatta om jag inte får antingen höra personen tala om det för mig eller ett explicit uttryck för den känsla förekommer, inte ens då kanske man upplever den andres känsla, men man kan försöka föreställa sig...kanske!

mycket intressant som sagt att jag upptäcker denna egenskap hos mig... totalt missar nåt som sagts! :-) jag tyckte att det var roligt att få den kännedomen om mig själv eftersom jag trott hela tiden att jag så väldigt uppmärksam... jag har till och med kompisar som klagat på att jag noterar så mycket!

mycket av de nya insikterna kanske har funnits där men verktygen för att handskas med dem, eftersom de kan faktiskt leda till slutsatser som jag har svårt att accpetera, saknats. det var helt underbart att få dem i alla fall. jag kan inte påstå att de raserat min värld, det handlar ju trots allt om mig själv, det själv som jag levt i snart 32 år med! jag tycker att det är kul att utforska och så egotrippadd som jag är så tycker jag att det är extra kul att utforska sig själv ... hahahaha!

 Men vem är INTE intresserad av sig själv?

Roligt var det med alla människomöten, samtidigt påfrestande. det handlar om härliga människor men ändå var det jobbigt att släppa in dessa främmande människor och på nåt sätt blotta sig, visa  strupen - ett nytt begrepp jag lärde mig i veckan- för dem. jag överlevde, kom ut mycket starkare än det jag var tidigare. klyschigt värre!

en annan sak jag lärde mig om mig är att jag är duktig på att möta människor för första gången. jag blir nyfiken och låter människor känna på mitt inre och känna sig trygga. men jag är kanske inte så där jätte uthållig. jag blir lätt rastlös och behöver sättas i gång emotionellt och tankemässigt. annars vill jag vandra vidare. visst är det lätt att väcka min nyfikenhet men det är inte alls lika enkelt att behålla den.

jag tror detta till stor del beror just på att jag fått flytta så många gånger i mitt liv, jag har liksom aldrig bott på samma ställe längre än 2 år! om jag inte fått fly landet, så har det handlar om att flytta från stad till stad, om inte det, från lägenhet till lägenhet. varje gång innebär det en förändring, en omställning, en omstart.

ja, nu orkar jag inte mer!

jo, Lejonhjärta, du måste väl skämta! jag vet inte om jag kan prata med dig nu. jag känner mig ledsen och arg. jag känner sorg och ilska. jag kan inte tänka, det enda jag gör är känna i denna stund. kanske är det inte heller att tänka, det är väl känsla det här ska handla om!

nej, det hjälper inte att jag kyler ner mitt sovrum, jag tål inte min hud ens.

nej, det hjälper inte att dricka grönt lugnande té, min mage spricker snart.

nej, det hjälper inte att läsa en tråkig bok... vågar inte säga vad det är för bok... kanske jag lbir strypt här! Men tråkig och klassisk är den!!!!

så, vem om inte internet är den evige tröstgivaren mitt i de sena nätterna? jo, internet!

många tankar som far runt i huvudet. mycket som har med jobbet att göra, mycket som har med hur jag ska göra med mitt liv. många tankar som går till pappa, han har inte kommit fram än så än så länge är det ganska säkert... undrar om han har ätit ordentligt? Fryser han? Hur sov han första natten utan mamma och barnen? kommer han att tänka på dem varje gång han ser en unge? eller är de ständigt i hans tankar? jag vet ju hur han fungerar... han kryper in, dit ingen kommer åt honom! han kommer inte att le ett enda hjärtligt leende förrän de är i hans armar igen! låter banalt? faktiskt inte när det gäller min far! hans långa år i fängelset har lärt honom att inte känna glädje... de många nätterna av tortyr har lärt honom att stänga ute smärtan när den känns som hemskast.... men all things catch up on you! jag hoppas bara att vi finns där för honom... sänder dig en varm kram, pappa!

folk tror jämt att jag ska ha färdiga svar till allt, jag utstrålar visst nån form av självklarhet som många saknar men som kostar mig ett högt pris. färdiga svar till allt och höga prestationer hela tiden. visst är det kul att vara duktig men nånstans i mitt sjuka sinne tror jag att det är roligast att vara MÄNNISKA. jag kan inte riktigt påstå att det är helt orimliga krav som ställs på mig, men ibland blir jag trött på de faktum att det förväntas en massa av en. det speglar sig på ens inre, till slut förväntar jag mig att jag ska vara högt presternade maskin som hela tiden är go go go!

jag har sagt det förr, denna bild finns väl bara i ens egna huvud. det är upp till var och en att förverkliga den bild av ens själv.. ingen annan lär ju göra det, det är ingen annans jobb heller.

har varit uppe i varv hela kvällen eftersom jag blev stressad av en kusin som bor i holland och som ville ha hjälp med översättning av en text som ska ligga till grund för en kommande dokumentär film. tydligen talar jag bäst engelska i hela släkten.... hmmm... det säger nog en del om min släkt, som jag älskar, än om mig! det är en hoppfull men sorglig historia. får tyvärr inte berätta mer om den, inte förrän filmen kommer.

när jag kommit hem från jobbet hade lillbrorsan gått o lagt sig redan så jag hann inte fråga hur hans dag i skolan varit idag, han var dessutom och spelade piano idag. tydligen hade den högljudda träningen hemma gett resultat, säger mor. jag säger bara: skaffa hörlurar! men jag vet, halva tjusningen med övning hemma är att störa oss alla andra. det roliga, eller ja det beror på hur man ser det, är att lilla Isabell också börjat med musik, ett instrument som man inte kan köpa hörlurar till.... fiol! familjen musikalisk! men de är ju så himla SÖTA!

hade ett hjärtligt samtal med en av mina medarbetare idag. det kändes skönt, att samtal med öppet hjärta och sinne. det är ju inte alldeles enkelt i det här landet att vara sig själv på arbetsplatsen. jag tror att många tar på sig nån slags mask innan de går hemifrån, en mask som ska passa jobbet. det tycker jag är oerhört tragiskt och sorgligt! att vi människor måste ta på oss själva nån form av mask för att dölja en annan... även om det heter att passa in... så handlar det i slutänden om att dölja en annan... mindre önskevärd människa, kanske folk tror...

jag menar, hur svårt är det att vara sig själv? vem kan man annars vara? måste man vara privat för att vara sig själv? det tycker jag absolut inte, man kan vara personlig utan att för den delen vara privat. en åsikt som argumenteras med en egen historia, en egen upplevelse, blir ju mycket mer trovärdig än annat tycker jag. kanske därför jag har svårt för karriärpolitiker som aldrig gjort annat i livet än debatterat om hur det kan vara för andra. har man aldrig varit där så vet man inte heller hur det känns... även om vi behöver politiker som tänker mer än de känner förvisso. men nånstans tycker jag också att det är brist på politiker som verkligen känner med andra, empati verkar vara skamligt, inte bara i politiken men överallt annars. så fort man börjar tala om hur andra kan ha det så blir man stämplad som en icke-tänkande varelse... wow akta er för den där kännande varelsen, den känner! allt ska ju vara rationellt, blänka klart och så där perfekt... jäpp, som ett litet dockhus.

dockhus-effekten... där allt är bara bra och trevligt....

wow, skrivande gjorde nog susen! jag är trött! NU ska det sovas!

Pappa har åkt tillbaka till Bagdad!

Han åkte igår!

Vi bestämde oss för att inte följa med honom till Arlanda utan vi skulle vara tillsammans så långt det gick inne i stan och sedan skulle han sätta sig på Arlanda expressen, det skulle ju bara ta 20 min ut till Arlanda.

jag åkte in till stan före resten av familjen för att jag skulle köpa en ny datorväska åt min snygging till pappa och en kalender. Väskan var inga större problem att köpa för att vi hade tidigare bestämt vilken han skulle ha. Men det got evigheter att köpa en kalender!!!!

Eftersom jag var så medveten om att han skulle åka tillbaka till Irak, det kändes i hela kroppen att han skulle tillbaka, med den känslan kommer även en rädsla för att det här är kanske den sista gången man möts...

Jag tittade och tittade, bläddrade och vred och vände på alla kalendrar... det verkade som om inget skulle duga! Inget skulle kunna uttrycka min rädsla, min oro, min sorg!

Medan jag tittade på kalendrar lade jag upp en strategi för hur jag ska hantera mina småsyskon, Isabell (9 år) och Majid (10 år). De skulle bli jätteledsna, det blir ju barn när de tvingas skiljas från sina föräldrar.

Den som jag inte hade planerat för var min mor!! Den här gången var hon så nära att kollapsa som en människa kunde bli! Självklart gick hon rak i ryggen så som alla irakiska kvinnor alltid gör oavsett hur ont det gör, självklart kramade hon mina småsyskon med all den ömhet och kärlek en mor ska ge sina barn.... men jag såg i hennes ögon, av de tårar som stannade kvar i hennes ögon, att hon själv skrek! Hon ville också bli hållen! Kramad! Tröstad!

Jag kramade henne, men jag visste innerst inne att det inte hjälpte så mycket! Jag räckte bara inte! Och självklart gör jag inte det! Jag är hennes barn också...

Hon sa att hon var så orlig den här gången, att det inte kändes bra. Försökte påminna henne om när hade det känts bra att pappa åker tillbaka till Irak? Men icke, den här gången kändes det extra "inte bra". 

Barnen blev distraherade, vi tog med dem till en tvålbutik där de fick sniffa på väldoftande tvålar... jag tror att de sniffade så mycket att de till slut blev snurriga!

Jag visste att den första natten utan pappa är alltid den svåraste! Han brukar alltid natta dem... mycket riktigt kom lille bror till mitt rum mitt i natten undrandes var pappa är... och hur förklarar man att pappa hade åkt?

Lägenheten kändes trist, mer trist än vanligt vill säga. Här brukar pappa sitta, det där är hans favvokopp... så här dags brukar han vilja ha té... inte för mycket socker bara i téet...

Jag undrar hur mamma klarade av att somna den här första natten!

Min hjärna snurrade... till alla världsdelar, utan mål, syfte eller mening... den bara gick på spinn... i all oändlighet.... vågade inte ta på en tanke... tanken om att pappa hade åkt!

Jag vet inte om det är känslan av att bli övergiven eller det faktum att han åker till en så pass farlig plats som Bagdad är som gör det hela så hemskt, men hemskt är det i alla fall.

Sen kom måndagen! Jaha, på med det glada lynnet, le och säg god morgon åt alla och fråga hur helgen har varit... om jag blir tillfrågad, ska jag säga hur det är? Kommer nån att förstå? att känna med?

Ännu ett möte.... världen går bredvid och inte stannar den för min skull inte! Bla bla bla... i all oändlighet! Folk dör, vi pratar om hur infon ska bättre flöda.... men är det rimligt att stanna av världen för att folk dör? jag menar här finns det också liv... det måste ju skötas på nåt sätt.... människorna som bor här har ju också rätt till liv...

jäpp, imorgon är det en ny dag! ska klara av kvällen också....

Lejonhjärta.... ja, jag säger ingenting så är ingenting sagt....