Idag gick startskottet för Tjejmilen!

Det var en så enormt underbar känsla av att titta på tjejmilen.

Efte r17 år i Sverige och 8 år i Stockholm var det första gången för mig. Alltså första gången att titta på! Det var så härligt att se live på alla kvinnor, tanter, tjejer, flickor av alla åldrar och storlekar och färger, springa/gå där för att till slut komma i mål. Det kändes som en jättegemenskap och även jag som tittade på från utsidan av tråden, kände mig högst delaktig i denna gemenskap. Det var en jättehärlig stämning, lätt och familjär, systerlig om man kan uttrycka det så. Mina små syskon var med. De hade typ hundra tusen frågor: varför springer de? Vem vann? Hur lång tid tar det att springa en mil? Har du sprungit tjejmilen? Varför inte? Va, kan du inte springa en mil? Varför har alla en medalj? Det är alltså inte en tävling, men varför springer de då? Vad får man när man sprungit? Varför är det vara tjejer som springer? Detta är endast en försmak av alla de frågorna som ställdes inför en mycket förvirrad och upprymd av stämningen storasyster. Hur svarar man dessa frågor på ett konkret sätt, utan att bli allt för filosofisk eller politisk? Hur beskriver man de goda tankarna för dessa smått vuxna barn? Barn som lämnat sagornas värld för inte så länge sen och som inte köper budskapet riktigt med drömlika svar? Ja, jag försökte så gott jag kunde, tills de började dela ut tidningen Hända och Centerpartiets miljövänliga papperskassar till tjejerna som kommit i mål och som hade famnarna fulla av vattenflaskor, energikakor, bananer med mera. När det jobbet började så tyckte barnen att det var riktigt kul, så då lämnades frågorna till senare. Även svaren. Jag blev slagen av den stora variation av kvinnor som deltog i Tjejmilen. Det fanns alla sorter, om jag får säga så. Det var så härligt! Det spelade liksom ingen roll i vilken form en kvinna var, vilket viktklass hon tillhör, vilka kläder hon hade på sig. Det enda som betydde nåt var just hennes vilja, det hon väljer att vara, att göra. Vi människor har blivit alldeles för mycket stämplade av det vi föds med, vår hudfärg, vår religion, vår släkt, vårt land, könstillhörighet. Det är så sällan som den individ vi väljer att vara får komma fram. Mina ögon fylldes av tårar flera gånger om, speciellt när jag såg en yngre tjej, kanske i 16 års åldern skrika så högt hon kunde: Heja mamma! Kämpa mamma! Du är snart i mål, MAMMMMAAAA! Hon var så stolt över sin mamma, även om hon mycket väl visste att mamma inte var bäst eller vann. Det var just hennes mamma som sprang där, mamma skulle komma i mål, det var det som betydde nåt! Just det faktum att mamma var där och sprang! Det var en annan tjej som hade en flagga där det stod: Heja mamma! Och hon hade själv lagt till "och mormor" i handstil! Det var så himla talande. En liten pojke satt i sin barnvagn med ett litet paraply på, han klappade lite klumpit med sina små söta händer när han såg pappa klappa och heja på mamma när hon sprang förbi. Jag har ett förslag till SL: Jag föreslår att SL till nästa Tjejmil låter alla tjejr som sprungit Tjejmilen åka gratis på t-banan, pendeln och bussar. Dessa tjejer märker man ganska snabbt vilka det är eftersom de bär på en medalj runt halsen. Det vore väl nåt fint som SL kunde göra för Sveriges kvinnor en gång per år? För att visa sitt stöd för både jämställdheten och hälsan.Jag vågar inte lova, men jag ska försöka springa nästa år! Jag tror inte jag kan låta bli! Det verkade så himla kul! Wish me luck!

Var och lyssnade idag på Centerpartiets öppna hearing om FRA. Det var jätteintressant att få lyssna på en del experter inom juridik, säkerhetspolitik, tekniskt kunniga inom området, försvarsdepartamentets egna kunniga och självklart en del tyckare.

Det som finns kvar efter en hel dags lyssnade och noggranna anteckningar är nog frågan om: hur går vi vidare? Ska vi totalt slopa FRA och skriva nytt? Eller ska vi försöka lägga till, i form av lagändring - inte förordning eftersom konstitutionellt sett så är den av lägre rank än en lag,förbättringar?

En annan intressant observation är att alla i de sakkunnigas panel är helt eniga om att vi behöver denna lagstiftning, vi behöver en lag som reglerar spaning över kabel. Och nästan alla var eniga om att det går att göra en del förbättringar i den nuvarande lagen.

Vidare fann jag försvarsdepartamentets statssekreterares uttalande och resomenemang ganska intressant. Lagen finns hos Europadomstolen för granskning för att kolla om den på några puntker bryter mot den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna. Håkan menar att om domstolen pekar på några punkter så kommer man att säkerligen se till att åtgärda dessa punkter. Jag betvivlar INTE departamentets vilja att förbättra, men jag undrar bara varför inte lyssna till de svenska juridik experter som funnit brister i den nuvarande lagen? Varför vänta tills domstolen säger till? Vore det inte smartare att genomföra förändringarna först och sedan lägga fram lagen för domstolens granskning? Det är ju så trots allt att domstolen har uppmanat alla de europeiska länderna att respektera konventionens innehåll och själ innan man stiftar lagar.

Ja, jag undrar bara......

För att se hela hearingens innehåll kan man titta på SVT 24 och här kommer en länk med text om hur diskussionerna gick:

http://www.framtidsdialogen.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=4&Itemid=16&limitstart=6

Det är precis det som är min utgångspunkt och bakgrunden till varför jag överhuvudtaget tackade "ja" till nomineringen för EU-parlamentet.

Europa har under historiens gång startat fler av de svåraste krigen som mänskligheten fått gå igenom. Men man lärde sig en läxa, nämligen att krig och våld inte leder till utveckling och välstånd.

 

Samtidigt har den europeiska kontinenten upplevt de grymmaste av diktaturer och upplevt både svält och förföljelser av oliktänkande eller sådana som inte följt strömmen. Men man lyckades frigöra sig, man lyckades skapa den mest välmående kontinenten.

 

Europa har varit den kontinent som bäst lyckats med demokratisering, genomförandet av de mänskliga rättigheterna, respekten för de medborgerliga friheterna och rättigheterna, skapat tillsammans en världens starkaste och bäst fungerande ekonomier. Europa har varit väldigt duktigt på att hjälpa andra, de som behöver hjälp. Och visst, det finns mycket kvar för Europa att göra för världen. Och världen kan fortfarande göra mycket för Europa.

 

EU är den enda organisationen i världen som kan bidra till fred och utveckling, sida vid sida med FN. EU kan till och med vara mer effektivt i sitt arbete för globala utveckling och fred än vad FN kommer någonsin att bli. EU:s rörlighet och öppenhet är garantin för att kunna axla ansvaret som en global ledare. Och vi behöver EU som en motvikt till den annalkande polarisering som puttrar under grytlocket. Med Förenta Staterna i ena änden och Ryssland i andra, är det kalla krigets vindar som blåser igen. Det vill ingen frihetsälskande människa uppleva igen, för många människor världen över har lidit av murarna, av stora makters omänskliga ställningstaganden. EU kan vara säkerhetsspärren i ett sådant arbete.

 

Vi behöver ena vår utrikes- och säkerhets politik. Utan att minska de enskilda ländernas möjlighet till påverkan, kan vi tillsammans i Europa lägga grunden för att våra värderingar om den individuella friheten, de mänskliga rättigheterna, de medborgerliga rättigheterna och friheterna, demokratins och rättsstatens principer värnas och förverkligas i världens alla hörn. Vi måste alltid komma ihåg att vi ensamma inte äger hela sanningen, utan utveckling sker bäst i form av utbyte, vare sig det handlar om kulturellt, ekonomiskt, politiskt, socialt sådant. De universella värderingarna för de mänskliga rättigheterna är precis vad de är: UNIVERSELLA! Människor överallt i världen strävar efter förverkligandet av dem, Europa kan göra mycket för att stödja människor att nå sina strävanden. Genom att ena vår politik på EU nivå kan vi tillsammans, alla folk från hela Europa, skapa en bättre värld.

 

Jag tror verkligen att ett Öppet Europa, öppet inbördes, mot sina grannar och mot omvärlden, är den enda vägen framåt. Genom att vara öppna, kommer världen att vara öppen mot oss. Vi kan ta på oss ledartröjan och börja med att ta det första steget mot större öppenhet, delaktighet och tolerans. Det är det som är min dröm för Europa!

Det sa en väninna som jag sprang på idag. Hon var gravid, vår gemensamma vän var också gravid. Hon hade gift sig, några månader efter vår vän. Andra tjejer i samma umgängeskrets är också gravida. Att se dem gå tillsammans, alla gravida, leende, väninnor som hängt med varandra under lång tid måste vara en fröjd för ögat.

Men några tankar vill inte låta mig vara.....

Jag undrar lite varför är det så? Är det nån form av grupptryck? För att man ska kunna tillhöra en grupp?  Eller är det den naturliga gången för livet? Hur mycket är önskan att tillhöra denna grupp vänner, de enda man har kanske, och hur mycket är det val som hjärtat gör? Gör det nåt, att man väljer en väg här i livet, som passar väl med vad ens vänner väljer, eller ens familj, eller ens stam, eller ens religiösa samfund? Vad innebär denna naturliga gången i livet? Vad betyder det begreppet?

Hur kommer det sig att jag inte blir smittad? Är jag imun på nåt sätt? Eller har det snarare med mitt liv och det jag pysslar med? Jag vet inte hur ett annat liv hade sett ut, det enda jag kan är ju det jag har och upplever idag, eller haft och upplevt i det förflutna-både nära och avlägsna- jag älskar mitt liv. Jag älskar allt med det, jag vet inte om jag skulle ha älskar ett annat liv, det får jag ju inte reda på.

Min väninna såg full av glädje, lycka och hälsa. Det strålade bokstavligt om henne. Hennes mans milda blick vilade som en varm famn kring hela hennes väsen. Det strålade av kärlek. Av lycka.

Det finns många typer av kärlek, kärlek till en annan människan, till ett land, till en princip, till ett djur. Jag tror inte att det finns nån inbördes värdering dessa emellan.

Jag har nog inte sett större kärlek än den som jag såg när mamma var på Sundsvall BB med nyfödda Majid och Isabell, ett år senare, i famnen med pappa mittemot tittandes på dem. Det var nog den största kärlek jag sett. En familj. Med nya barn.

Jag hoppas verkligen att alla människor i världen får uppleva kärlek. Lycka.

God natt, världen!

God natt, kära pappa! Vi tänker på dig varje dag, varje timme, vid varje måltid, vid varje leende, vid varje rädsla, varje tår... vi önskar att du är här hos oss. Men vi vet att det du känner för ditt arbete är också viktigt.

Jag kan inte fatta att det redan gått två veckor sedan min ankomst från Bagdad! Det känns helt overkligt. Det känns som om jag fortfarande är kvar i Bagdad men att jag drömmer, drömmen handlar om att jag går på Stockholms gator, går till jobbet, pratar svensk politik. Det känns lite drömlikt...

Abu Jinan, min farbror, dog samma dag jag lämnade Irak. Det var så hemskt att få denna nyhet. Han var inte alls så gammal och inte sjuk. Plötsligt dog han i hjärtinfarkt. Han dog i Alsahlani byn nära Nasseryia. Bland de sina, gick han till sin sista vila.

Det kändes så hemskt att inte kunna delta i begravningen. Jag har inte gråtit än. Jag kan bara inte. Det känns som om mina tårar inte hör hemma i Sverige. Det går bara inte.

Att vara tillbaka på jobbet känns härligt, även om världen känns obegripligt involverad i små saker, som inte betyder så mycket.

Den här resan var helt underbar! Den var så annorlunda i jämförelse med alla andra resor jag tidigare gjort, den här resan var befriende. Jag gick ut ensam, utan vakter, utan vapen, handlade mat i affärerna och prutade med försäljare, hade nog en fördel av att vara kvinna då jag fick köpa varor för billiga pengar, äntligen nån fördel av att vara ung kvinna! Folk stirrade inte alls lika mycket, eller så kände jag mig trygg så det gjorde inget att folk tittade, jag vet inte säkert.

Det blev en hel del jobb, varje dag i en hel månad faktiskt. Det gick inte en enda dag utan att vi hade nån form av aktivitet, minst en varje dag oftast handlade det om flera möten eller seminarier. Det jobbiga var att ta sig till gröna zonen där alla politiker finns, för att ha möten med dem. Många av dem vägrade ha möten utanför gröna zonen. Beklagligt. Speciellt parlamentariker.

Det jag märkte bland många företeelser var den vitt utspridda korruptionen, visst har jag talat i svensk media om korruptionen i Irak men jag trodde aldrig i livet att vara så utspritt, på alla nivåer, på alla plan, i alla strukturer. även där det inte kan förekomma korruption så finns det korruption, till exempel skolan där lärare tar mutor för att ge godkänt åt barnen eller avsiktligt sänker en elev för att den vägrat muta sin lärare.

Denna nya moral i Irak kommer nog att bli det största problemet för Irak. Några påstår att korruptionen kom i och med den amerikanska invasionen men jag tycker att de har fel. Det började redan under förra regimen, under dess beskydd i mindre eller större skala beroende på var man befann sig, men icke desto mindre så lades grunden för korruptionen under den förra regimen. Hur, kan man fråga sig? Jo, när en lärare till exempel hade en månadslön på 3000 irakiska dinarer vilket motsvarar 1,5 USD och en karta med ägg kostade på den tiden 7000 irakiska dinarer (id), och staten hade inga andra åtgärder för att bidra till hushållens överlevnad förutom ransongeringskopongerna så klart, så öppnar man indirekt för korruptionen.. .hur skulle befolkningen annars ha klarat sig? Innan dess fanns det en fatwa som sa att korruption och försörelse av statliga egendom var halal eftersom regenten var diktator, lade ytterligare en sten i korruptionsuppbyggnaden.

Efter fallet rådde det total laglöshet, den enda lagen som gällde var stammarnas lagar som inte brydde sig så mycket om statens byggnader eller egendom. Sen kom styrande rådet och de 25 som skulle styra landet, men det de gjorde var att dela på oljeintäckterna och skriva på var sitt 5 årigt kontrakt med amerikanerna, så som Muwaffak Al robai- national security adviser... mannen är nervkirurg, man kan ju undra vad denne har med säkerhetspolitik att göra? Sen kom det än mer korrupta regeringar som fortsatte i förra diktatoriska regimens fotspår - samma fotspår som de en gång i tiden kämpade mot.

Det Irak behöver är att dess politiker kommer ut i världen för att se hur det fungerar, att demokrati är den enda säkra vägen till ett korruptionsfritt samhälle.

Lite bilder från sista besöket finns  nedan eller någonstans.