Skönt!

Äntligen fick vi tag på biljetter och imorgon åker vi! känns så enormt skönt att få kunna åka dit, tillsammans med familjen, till den stora familjen.

i denna sorgfyllda stund, är det dig, älskade farfar, jag tänker på.

Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag inte fanns vid din sida när livet bestämde sig för att lämna dig, jag hoppas du vill vara vid min sida så länge jag lever, jag hoppas jag kan göra dig stolt!

jag vet att just nu håller min far och mina farbröder och fastrar på att sätta ner dig i jorden, i Najaf, jag pratade precis med pappa... mamma pratar just nu med min faster som alltid skött om farfar... mamma frågar: vem kommer att välkomna oss vid bron? hur kunde Lejonet dö?

i alla fall, nu är jag på väg till mitt kära Irak.

det blir nog inga inlägg här på ett tag, men ska försöka skriva nåt från Irak...

pappa ringde för en liten stund sen. farfar Shelbeh är död!

jag suttit fastklistrad vid datorn för att hitta en biljett till Bagdad men får inga träffar som passar. jag måste dit till begravningen. jag vägrar gråta innan. jag vill sörja med mina kusiner, fastrar, farbröder....

det går inte att gråta i en lägenhet i Tumba... barnen, Isabell och Majid, frågar om farfar är nu borta. ja, svarar mamma. men hon kan inte hålla tillbaka tårarna. hon säger till slut att hon MÅSTE åka. det är hennes plikt.

så nu börjar jag med ett annat sökande, en biljett åt henne.

jag ringde alla, verkligen alla, några fick tag på, andra svarar inte.

framför allt är det mina kvinnliga kusiner som inte svarar och det är just de jag vill prata med, kusingänget som satt uppe hela nätterna och pratade om allt och alla, på vår gård i Nasseryia, under bar himmel med så många stjärnor. vi pratade om farfar, vi pratade om fåren, vi pratade om farbröder, vi pratade om fastrar, vi pratade om årets skörd, vi pratade om kärlek och äktenskap - de två hängde ihop - vi analyserade vårt sociala system där kvinnorna på landet fick göra det mesta av jobbet men fick det minsta av utfallet... det fanns nog få saker vi inte pratade om.skillnaden mellan frihet och demokrati var ett återkommande ämne.... var kommer Gud och Islam in i det hela? som sagt, det är tjejkusinerna som jag vill dela min sorg med, men de har svarar inte på sina mobiler. antar att direkt efter ett sånt bud är det inte mobilen man tänker på!

jag träffade farfar för första gången när jag var 27 år, det var på min första resa tillbaka till vår hemby i Nasseryia. han hade gått ut från vårt gästhus för att möta mig vid bron, qantara som den heter på arabiska, det gör inte en äldre man, inte för att möta en flicka vilket jag ansågs vara. han kom mot mig, puttade undan det kvinnohav som kommit ut från gården för att möta sin förlorade dotter, en flicka de såg födas och fly tillsammans med sina föräldrar och inte återse på 26 år. de gav sig vika för honom, de lät sina armar falla på sidorna, slutade gråta, lät oss mötas, farfar och jag. han stod på en meters avstånd från mig. han sa: dotter, nu har du kommit till de dina. hans tårar rann, jag grät för första gången sedan min ankomst till mitt hemland, Irak, för 2 veckor sen. hans famn var nog den varmaste jag fått vila, hans tårar var nog de saltaste jag sett, dessa rynkor.... varje rynka berättar en historia, ett människoöde. hans långsmala fingrar kammade mitt hår och sa: det går bra att gråta, du är hemma!

han förstod på en gång vilken typ av människa jag var, inte den som gråter, inte den som låter sig påverkas. han förstod. han hade nog alltid velat.

han tog med mig, vi gick, arm i arm, till männens gästhus där jag fick dricka mitt första kaffe med männen. jag hade förberett mig för denna stund i hela mitt liv. hur jag skulle ta emot kaffekoppen, hur jag skulle dricka kaffet - två sippar, inte mer - hur jag skulle säga att jag ville ha påfyllning och hur jag skulle signalera att jag hade fått nog, av kaffet alltså.

han såg mig och tittade på resten av männen, som ett tecken på : vad var det jag sa? hon är en av oss, även om hon aldrig levt med oss. denna bekräftelse, detta välkommande, denna tillåtelse att få vara en oskiljaktig del av denna oerhört stora gemenskapen - det är bland det vackraste som har hänt mig.

sist jag såg farfar var i julas, han var rätt så dåligt faktiskt så alla visste att slutet var nära, men kan man nånsin vara förberedd på sånt?

jag lovade att skaffa ett ac till vårt nya gästhus och än har jag inte infriat det löftet, jag tänkte att värmen är ju inte där än så jag har lite tid, men ack vad tiden bara rinner iväg! även om anläggningen inte skulle behöva användas på månader än vad jag önskar att jag skickat de pengarna!

tiden går och går...

folk dör...

jag kommer att sakna dig, farfar! mest av allt förbannar jag livet för att jag inte fick tillräckligt med tid att lära känna dig, få höra alla de historier du har att berätta för oss, inte pyssla om dig, inte visa dig tillräckligt min kärlek, tiden var alldeles för kort.

mamma gråter...

jag bloggar... antar väl att detta är mitt att gråta...

Farväl, Haji Shelbeh, må du vila i Guds underbarba trädgårdar!

Jäpp, nu har filmen visats. jag känner: pust! äntligen!

trodde aldrig att jag skulle vart så himla nervös över en film även om den var gjort av folke ryden. är det nåt jag känt för folke så är det tillit till hans proffisionalism.

många tankar, många känslor for runt runt medan jag tittade på dokumentären. visste nog inte riktigt vad jag skulle gjort av med allt som pågick i kropp, hjärta och själ. en tanke som konstant fanns med, eller kanske två tre för den delen, är att den här filmen borde ha handlat om min far, Abid Faisal Alsahlani. Inte om mig! Det är han som jobbat och det är han som finns kvar i Bagdad. Det var han som blev fängslad i Abu Ghraib och torterad varje kväll, inte jag. Det är nog han som är hjälten, om det nu det finns nån hjälte.

Det fick mig att bli arg, arg på svensk media. eftersom min far bryter, ganska mycket, på svenska så tycker svensk media att han är svår att arbeta med medialt. det har varit mycket lättare för en utländsk tjej som kan rätt så bra svenska att vara den som mediafokus legat på. så, trots att det är han som har den djupaste kunskapen och som kanske kunnat förmedla den bästa kunskapen och analyserna, så är det jag som får framträda. det tycker jag är orättvist... det fick mig att bli arg! så, fy skäms svensk media!

den andra tanken som funnits där hela tiden var: Men det här är ju inte hela mitt liv i Irak! Det finns så mycket mer! varför är det så himla viktigt med att jag bär vapen? är det inte viktigare med mitt andra budskap?

den tredje tanken som for runt i hjärnan var: Har jag svikit? har jag gett upp? varför envisades jag inte med att stanna? varför lyssnade jag på min far, mina släktningar och mina medarbetare? gav jag efter för motståndarna?

man ser mig i filmen titta med minst sagt ogillande på den andra kvinnan, hon som är helt beslöjad. rösten i filmen säger att: Abir vill inte öppet konfrontera Jinan. det som inte sägs är varför! hade jag nog börjat säga nåt så hade jag nog till slut börjat skrika! det som inte framkommer i filmen är de 6 checkpoints jag måste gå igenom och bli muddrad på för att komma till inspelningsplatsen, eftersom det var för farligt för de andra att komma utanför den gröna zonen och bli filmade, det som inte framgick av filmen är det faktum att jag hade fått åka fram och tillbaka för att hämta det svenska tv-teamet och ytterligare bli muddrad på och gå igenom dessa förbaskade checkpoints. allt detta, för att sedan bli bemött av den irakiska parlamentariskan som inte ens tar en i handen och hälsar! allt detta för att den irakiska folkvalde inte ens vill titta åt en annan irakisk kvinnas håll så som om jag pesten!

jag är kanske pesten! men hellre är jag det än en irakisk parlamentariker av Jinans sort! länge leve demokratin och de folkvalda!!!!!!

jag skulle aldrig bränna en slöja! jag skulle aldrig ta på mig en! det handlar inte om slöjan, det har aldrig gjort. de som försöker få debatten att kretsa kring kläderna är bra ytliga! det handlar om förhållningssättet, det handlar om grundvärderna, det handlar om beteenden och attityder. synsättet på kvinnan som en varelse som ska behaga mannen, en varelse vars främsta uppgift är att göra mannen lycklig, en kvinna måste använda sig av sin list för att få igenom det  som känns rätt för henne. mannen behöver inte rättfärdiga nåt. det räcker med att han är MAN!

en sak märkte jag i filmen, när Jinan har nån slags föresläsning för en publik sitter alla män, killar och pojkar längst fram. kvinnor, tjejer och flickor sitter längst bak utmed väggarna. jag kände igen en av kvinnorna som är läkare, med andra ord väldigt högt utbildad kvinna, men det spelade ingen roll! bara för att pojken tillhör det manliga könet får han sitta på första parkett och bara för att läkaren tillhör det kvinnliga könet får hon sitta längst bak!

nää, jag är nog lite arg, känner jag!

kom att tänka på ett citat av Bart Simpson:

- Om djur inte ska ätas, varför är de gjorda av mat?

Den ytterst generösa irakiska kvinnliga parlamentledamoten säger till slut att liberala kvinnor har RÄTT att klä sig som de vill men att även muslimska kvinnor har rätt till sin klädsel. det roliga bara är att kvinnor som inte bär släja diskuterar aldrig beslöjade kvinnors klädsel, det spelar liksom ingen roll. medan kvinnor med slöja ska hela tiden älta detta med obeslöjade kvinnor och de till och med intar vissa ställningstaganden för att en kvinna inte bär slöja... i vissa delar av irak används det som en förevändning för att döda kvinnorna! på så sätt statuerar de ett exempel... döda, förinta allt som är oliktänkande. och häri ligger problemet med ALLA religioner! de som inte gör som vi, vi som vet exakt hur Gud vill ha det eftersom vi är bäst lämpade att utläsa det som står i de heliga skrifterna - självklart alltid är dessa vi enbart män - och kan tolka Gud vilja och omsätta den i verkligheten, ja, då ska vi straffa er! antingen genom att döda, utplåna, anlägga med högre skatter, ockupera och bygga bosättningar, fara på korståg, stena till döds.... ja, sätten är många!

filmen fick mig att känna mig utelämnad. avskalad. men jag ångrar inte min ärlighet, inte för 1 sekund.

känner att jag börjar bli förkyld, utmed axlarna gör det j-ligt ont. har redan drämt i mig två alvedon. måste slutföra en artikel på jobbet imorgon.... ja, det är väl bäst att gå och lägga sig nu.

återigen vill jag understryka. jag har inga som helst problem med religioner, det är ens givna rätt att tro, men samtidigt att det ens givna rätt att välja sitt eget liv även om det strider mot alla regler och likförbaskad få samma jämlika chans i livet och lika stor rätt till frihet, värdighet och respekt! Det liksom följer med i paketet när vi blir människor!

imorgon är det dags för mig att lansera tillsammans med folke den film som han gjort om irak. det ska bli så himla kul att äntligen få se filmen som en del av mitt liv se senaste 4 åren ändå handlat om!
har ingen aning hur upplägget för filmen och vad som kommer med i den.. hur mycket av mig som kommer i den.... min pappa...? det ska bli intressant att se på sitt liv med en annan människas ögon!

tänk om han framställer nåt jag inte är medveten om..? skulle det innebära att min självinsikt inte är så djup.. eller om nåt som inte stämmer framställs, hur gör man då? jag känner förtroende för folke och hans arbete, men ändå... tanken om att nån annan har samlat material om ens liv och sammanställt det till en sammanhängande återgivning som alla andra får se om de vill.... sammanställningen har gjorts utan att själv ha påverkat den på nåt sätt... det är riktigt skrämmande! det är nästan samma känsla som att hoppa nedför ett stup och hoppas att den människa som sagt ska finnas längst ner för att fånga en verkligen finns där... alltså att förlita sig....

men men, vad är det värsta som kan framställas?

så här dag på dygnet vet jag inte... jag vet mer på söndag!

jo, jag är en sån där fjant som googlar på sitt namn då o då! ok, jag erkänner! lite egocentrism har väl inte skadat nån!?! eller...?

hur som helst så googlade jag på mig själv och bland träffarna var det ett inlägg i nån annans blogg med denna frågeställning:Är det nån som vet om Abir har hittat plats åt sin puffra på sitt nya jobb?

ja, är det nån som bryr sig?

det första jag gjorde var att skratta, jag tyckte faktiskt att det var rätt så kul kommentar. efter att den första glädjen lagt sig kom jag att tänka på att denna man/kille har nog aldrig förstått allt det andra jag sagt i samma väva som medierna upplyste världen om att jag faktiskt bär vapen på mig när jag är i Bagdad.

det kan verka hur löjligt som helst att bära vapen samtidigt som man försöker arbeta för en demokratisk utveckling i ett land i Mellanöstern, jag menar hur kan det hänga ihop? personligen tycker jag inte att det hänger ihop. man bör vara helt obeväpnad och känner man sig rädd eller rent av olust inför att arbeta i ett land som irak med den rådande säkerhetssituationen så får det väl vara då! eller hur?

nej, så enkelt är det inte riktigt!

våldet kom kontinuerligt, det kom i allt större doser under 4 års period.

så envis som är alltid varit så sökte jag en utväg till det dilemmat jag befann mig i, den fråga jag ställde mig själv var: om en bilbomb skulle sprängas vad skulle alla världens vapen hjälpa om jag befann mig i dess omedelbara närhet? ganska givet svar: jo, inget! jag skulle ryka med i vilkt fall som helst!

den andra frågan jag ställde mig var: om kidnappare skulle attackera den bil jag färdades i, ofta gjorde sådana grupper en fälla med flera kontrollstationer längs vägen så misslyckas de första i den första fällan så tar den andra gruppen oss vid andra fällan, och så vidare tills de får en på fall. så skulle ett vapen hjälpa? faktiskt ja, i alla fall så behövde jag inte vara så passiv utan kunde i mångt och mycket bestämma själv! ifall de fick tag i mig levande så hade jag ändå en chans att avsluta mitt eget liv innan jag skulle genomlida en oundviklig våldtäkt både fysiskt och psykiskt. jag kunde i alla fall bestämma själv hur mitt eget slut skulle se ut.

visst är det lite konstigt sätt att tänka, men vad gör en människa när hon vill förändra? det som kanske inte förstår här att det inte är nån hit att bära vapen, det är tungt och det måste bäras osynligt, alltså nära huden där det skaver. det är inget glamuröst med det. det var och är en nödvändighet. jag ville inte stanna inne dagarna i ända och låtsas vara i Bagdad eller enbart vistas  i gröna zonen. jag ville vara ute bland människor och jag har aldrig under alla mina 4 år i Bagdad bott i gröna zonen, så det medförde risker. var ofta på irakisk tv och öppet kritiserade allt och alla, ja, då blev man inte mer populär för det.

att i en hopplös situation, med en skarp medvetenhet om att ditt liv kan avslutas av vem som helst, när som helst, hur som helst, försökte jag i alla fall hitta mening i det hela. när jag inte hittade nån mening fick det bli ett sista sätt att ha nån form kontroll över sitt liv... även om det skulle handla om att ha kontroll över slutet på ens egna liv.

vapen i sig gjorde aldrig så att jag kände mig tryggare, men det faktum att jag visste att jag hade det med mig, möjligheten att försvara sig fick mig att känna att jag hade kontroll i vansinnet vilket utgjorde blodutgjutelsen på det irakiska folket.

så, till frågan om jag har hittat en ny plats åt min puffra... jag har den alltid i mitt hjärta, den behövde aldrig nytt gömställe! att bära vapen har ändrat min personlighet för alltid.

jag kom att tänka på den ironiska tonen i det som skrevs om mig, och min så kallade puffra... det verkade som om mannen som skrev detta aldrig satt sin fot utanför de trygga spåren som alla andra har redan trampat. men jag kan ha fel, jag hoppas att det handlade om mer än en man som inte kan hantera en kvinna med vapen! :-)

förutom det, så anser jag fortfarande att mitt hjärta och min hjärna är mitt främsta vapen, här i det trygga Sverige (kanske tryggt för många för mig har det varit hotfullt på många olika sätt)  som i Irak då jag kunde klara mig ur fler knepiga situationer med enbart förnuft och omdöme.