Ok, jag ger mig!

Jag kan inte få saker och ting som jag vill ha dem! Inte för att jag fått allt jag önskat mig i livet, så nånstans inombords känner jag: Can someone give me a break?

Men denna someone är nog bara jag! Det är nog bara jag som kan sluta ställa krav på mig själv och kanske låta mig leva ett vanligt liv. Men å andra sidan har jag aldrig velat ha nåt annat än ett "normalt" liv. Jag har aldrig eftersträvat det där expetionella... vill faktiskt ha lunket... där dagarna ser ut som varandra!

Pappa åker hem till Irak snart.. igen! Det kommer INTE att bli en lätt helg, speciellt för barnen. De kommer att vara så ledsna! Jag vet inte vad jag ska göra för att göra deras liv lättare. Eller pappas liv lättare. Eller mammas.

Nu kommer vi igen att försöka fylla det tomrum han lämnar efter sig, i alla våra liv, hur det ska gå till vet jag inte även om hans återresor sker ofta. Men det skiljer sig från gång till gång eftersom barnen blir äldre och äldre, jag med blir äldre och därmed orkar jag mindre. Jobbet är rätt så krävande, så jag vet inte riktigt hur det ska fixa sig!

Det är ju inte bara att han åker tillbaka, utan det är väldigt farligt dit han åker... så det börjas en annan oro för honom också. Denna känsla, ständiga känsla av oro är oerhört nedbrytande. Oron gnager sig sakta, bit för bit in i ens själ och till slut känner man inte igen den bild i spegeln man ser. Oron bryter ner hela ens kropp och själ. Tankar om döden och hur vi ska göra för att hantera den är ständigt närvarande. Det är inte speciellt hälsosamt! Det är inte alls bra!

Fick höra igår att en av mina kusiner blivit mördad igår :-( Jag vågar inte ringa för att beklaga min sorg... vet inte riktigt vad jag ska säga... han var 24 år och nygift. Vad säger man? Hur visar man sin sorg? Hjälper det? Vilka ord ska man säga? Vilka ord ska man låta bli? Ska man säga hans namn? Kan man trösta en mor eller far som förlorat sitt barn? Han hade blivit skjuten i huvudet av grannen, en äldre man. Varför har ingen aning om. Spelar det nån roll? Han är redan borta....

Precis när mor ringde och berättade om min kusin skulle jag in på utvecklingssamtal med chefen. Så stolt som man är så ville jag inte visa nåt. Jag fick svälja det, glömma bort det för 90 minuter och snacka om min personliga utveckling.... ja, hur enkelt som helst!!!!! Vända på hjärtat från sorgen och koncentera sig på jobbet, det är bra det! Varför ska man tillåta ens hjärta ta över? Varför ska man känna? Det är ju helt meningslöst!

Det viktigaste är att helheten fungerar... resten är detaljer...

På väg hem kände jag en klump i magen. Jag kunde inte svälja. Jag vågade inte titta människor i ansiktet... trodde att om nån såg mig, om nån tittade djupt i mina ögon så skulle de avsölja mig, avsölja min sorg.... tänk om nån såg den?

Trodde hela tiden att denna klump berodde på nåt annat... men i själva verket är förlusten av en människa utan återvändo är den största förlusten... den går inte att reparera. Kloka människor skulle säga att det är inte meningen heller, att det ska repareras, utan vi måste lära oss leva med den. Jäpp, låt oss leva med den! Enkelt!

nej, nu går jag o tränar. Är inte hjärtat på skaft då får man se till att kroppen är det i alla fall.... så kanske kan man svettas ut sorgen.

Jag har länge känt behovet att att ta det lungt... men jag trodde aldrig att det var så lungt som det var idag!

Att få sova ut, gelt utan att tänka på nåt man måste, bör eller ska göra. utan vakna för att man fått tillräckligt med sömn helt enkelt, det var en helt absurt underbar känsla. Dels var det för att jag hade fått tillräckligt med sömn men också för att magen började kurra, jag hade sovit 10 timmar utan avbrott sen vart jag hungrig! Och vilken frukost... Färsk frukt i massor!

Sen tittade jag på tv.... helt meningslösa program i flera timmar! Så underbart härligt! jag förstår inte varför folk kritiserar dessa meningslösa program, det är ju en jättebra avslappning. Man kan titta på meningslösheten och betrakta sitt eget liv.

Mor är en underbar varelse, hon kom med mat och te och kaffe... dukade bordet och dukade av... sen diskade hon. Visst låter det en liten aning patetiskt? Men ack så underbart!

Små syskonen ställde en massa frågor hela dagen, typ varför heter det fruängen? Varför man inte har en kemisk beteckning för eld? vad är Spray? Varför heter det Spray mail? jäpp, sånt smått o gott!

Sen blev det städning i min garderob... jag gjorde det helt frivilligt! Av egen vilja o kraft. Hade på mig hela tiden mina nya skor! Gråa! Jättesnygga! Enormt snygga!

Nu är det bara jackan kvar som jag vill ha... men det får bli imorgon.. jo o en västa till skorna... 

min härliga söndag... hoppas du återvänder till mig fler gånger! Dont be a stranger!!

Länge leve oplanerade söndagar!

Lejonhjärta.... varför gör vi livet svårare än vad det är?

Många hick-ups för vårt lilla projekt.

Den ena svårigheten efter den andra... man blir lite matt av det hela! Speciellt med tanke på att jag inte haft en enda ledig helg utan några förpliktelser sen hur länge som helst.

Skulle vilja bara försvinna för en stund, typ åka till en avlägsen by i Dalarna eller nån sommarstuga nånstans vid vattnet i Norrland. Du vet, bara så långt bort från allt man kallar vardag här hemma i Stockholm och i Bagdad. Försvinna från rutinen för att inte göra nåt. Bara finnas till... kanske börja med sen frukost efter en lång och god nattssömn... tända en brasa, sitta med morgonrocken på och läsa en bra bok och titta ut genom fönstret då och då... inte bry sig om lunchen utan bara ta en macka och sätta sig utanför för att dricka en varm kopp med te.... hoppa ner i badkaret och tända en massa ljus... inte titta på sina mejl och inte känna att man behöver göra det heller.

Saker och ting såg verkligen hopplösa igår för vårt projekt. Utegångsförbud, folk som ville senarelägga besöket, folk som ville hoppa av nu, folk som inte fått sina biljetter... men idag verkar det som det som om det fixar sig trots all!

Det mänskliga egot är bra lustigt, speciellt hos politiker! Säger inget mer om det nu! 

Under mina 4 år i Bagdad böev jag rätt så van vid utegångsförbud. Till en början avskydde jag det men när det väl upphävts började jag uppskatta det. Eftersom jag bodde nästan vägg i vägg med jobbet i Bagdad innebar det i praktiken att jag jobbade hela dagarna och hela kvällarna, det var ju så nära. Vi hade en port mellan de två husen så jag behövde i princip inte ens ta på mig kontorskläder för att gå till jobbet, fast jag bytte alltid om även när jag var "hemma" eftersom en respektabel kvinna visar sig aldrig inför andra oavsett släktskap i träningsoverall eller pyjamas.

Men på fredagar rådde det utegångsförbud och då kom ingen till jobbet. Det innebar att jag kunde vara hur fet i håret som helst, ha på mig tofflor, sufra på nätet och lyssna på hur hög musik jag bäst ville tuggandes tuggummi av typen Hubba Bubba... alltså stora balonger blev det! Tyckte att blåsa tuggummi balonger hjälpte mig att koncentera mig bättre och tänka effektivare.

Så nu kommer det att råda ett utegångsförbud i Bagdad från och med ikväll till och med lördag eftermiddag. Det vill säga att till och med  flygen får inte flyga. Så nu blir frågan, kommer de eller kommer de inte? Får de flyga eller inte? Om de inte kommer då måste allt ställas om... allt måste ombokas. KUL!

När det råder utegångsföbud förvandlas gatorna till fotbollsplan fulla av lekande barn. Det är stora mängder barn, framför allt pojkar, som är ute och sparkar boll. Man ställer upp mål med hjälp av tofflorna och springer fram och tillbaka, utan att bli trötta. Jag tror att även många vuxna män hade gärna sprungit de med, om de fick. Men det manliga egot är väl större än lusten att leka! Tänk vad grannen skulle säga om mig om jag var ute och sparkade boll, tänker männen. Ja, vad hemskt det vore om grannen skulle säga att man är barnslig, hellre vara en terrorist! Då är man en riktig man! Usch, nu var jag lite väl elak. Det förekommer faktiskt att även vuxna killar/män är ute och spelar fotboll.

Regeringen lyckades aldrig klämma ur sig i tid när utegångsföbud skulle gälla och för min far och mig var det alltid lika jobbigt varje gång när oväntat utegångsföbud började. Eftersom vi var bara två så brukade vi aldrig handla så mycket mat, en annan anledning till att inte handla så mycket mat var ju faktiskt att strömmen gick av hela tiden så man kunde inte heller förvara maten i kylen. Meddelandet kom alltid några timmar innan det skulle börja gälla. Skumt att trots så många säkerhets rådgivare så kunde regeringen ändå inte meddela när utegångsförbudet skulle gälla.

Började ett utegångsförbud gälla och vi inte hade bensin innebar det att vår lilla elgenerator inte fick nåt bränsle, med andra ord fick man vara i mörker större delen av kvällen och natten tills strömmen kom tillbaka.

Ifall man blev svårt sjuk under utegångsförbudet kunde man ringa till polisen så eskorterade de en till akuten, man fick inte åka utan poliseskort på Bagdads gator när utegångsföbudet började gälla. Ofta fungerade det, att ringa till snabbnumret till polisen, men det var rätt så omständigt. Våra grannar råkade ut för det en gång, polisen hittade inte riktigt och det dröjde alldeles för länge. Då fick jag hoppa in i deras bil eftersom jag hade irakiska FN-förbundets medlemskort med FN-loggan på, så de trodde i checkpointen att jag jobbade för UNAMI - FN-mission i Irak- och lät oss passera efter vi förklarat att vi hade en sjuk människa med oss i bilen.

Det jag ofta reflekterar över är att utegångsförbud borde faktiskt anses som ett brott mot konstitutionen, eftersom det ifråntar medborgarens frihet att röra sig, med fordon i alla fall. Det å ena sidan. Å andra sidan som är det en kränkning av den personliga integriteten då människan blir begränsad till en del av staden, man får inte förflytta sig mellan olika stadsdelar. Är jag medborgare i Irak då är jag väl medborgare i alla dess delar.

Nu måste jag tänka på hur vi ska lösa problemet med dagens utegångsförbud!

Hoppas mormor börjar må bra nu. Hoppas att det inte är något allvarligt. Känns bra att barn och barnbarn finns där till för henne. Sjukdomens värsta fiende är inte medicin, utan de nära och käras närvaro. Ta hand om henne. Och om dig.

Nu har jag varit hemma i några dagar. Fortfarande vaknar jag utan att veta vart jag vaknat, i vilket land, i vilken stad. Men mörkret ute gör sig påminner mig omedelbart om i vilken världsdel jag vaknat. Jag vaknar och tänker att: ok, allt är bara bra, jag behöver inte bekymra mig min utegång eller strömavbrott eller bilbomber. Jaha, tänker jag, hur mycket hade jag brytt mig egentligen? När man lever där, i Bagdad, spelar det ingen roll att det smäller eller att det skjuts hejvilt, man måste ut och göra sitt jobb, man måste upp ur sängen och gå vidare med livet. Undrar ofta hur detta med att gå vidare kommer att påverka mig framöver... jag menar kommer jag nånsin att värdesätta nåt eller kommer jag att klara av att gå vidare oavsett vad som händer, kommer nåt nånsin att få mig att stanna av eller brytas ner? Man kan ju fråga sig varför man vill stanna av, det är ju en oerhört stor trygghet i att veta att man klarar av att gå vidare no matter what, men samtidigt hur mänsklig blir man då? Vad kommer att få en att gråta? Hur mycket är man in touch med sitt inre då? Kan man vara mänsklig då?

Har sovit hela förra helgen, inte orkat ta mig ut, trots trygghet, men jag kunde inte riktigt möta normaliteten igen, kunde bara inte. Hade lovat mina småsyskon både det ena och det andra, men höll inte mina löften. Det blev poker med dem och en lång promenad i söndags, kunde inte låta bli solstrålarna.

I Irak är det Ashura, det är en speciell tid nu. Den atmosfären saknar jag. Den kollektiva sorgen människor känner i och med Ashura var nåt nytt för mig. Logiska jag kunde inte förhålla mig till denna sorg, men jag lärde mig att det inte handlar om att känna sorgen med kollektivet men acceptera de som känner den. Visst kan det låta lite strange att folk sörjer nån 1400 år efter sin död, nån man aldrig sett eller hört eller känt. Men det är värt att nämna att de människor som man sörjer under Ashura symboliserar inte sig själva. De symboliserar upproret, att inte acceptera förtryck, det är den filosofiska bakgrunden, tror jag... det är så jag har förstått det i alla fall. Att människor förhärligar nån som stod emot förtrycket, orättvisorna, som stod upp för rättvisan, ja, det kan jag tycka är positivt. Men sen hur pass rättvist eller orättvist det hela var, jag menar, om man menar att det verkligen var förtryck det handlade om, det är en annan fråga. Den tänker jag inte gå in på. Det är helt enkelt inte min fråga. Ashura för mig är när hela släkten träffas, man gråter tillsammans, lagar massor av mat tillsammans, delar ut mat till de behövande, man diskar en hel del, man skrattar tillsammans.

På jobbet är det verkligen en stämning av positiv framåt anda. Man känner att det är ett nytt år och alla är ivriga att börja jobba, så det är väldigt positivt. Att allt är normalt, så som det borde vara. Att leva i abnorma omständigheter är inte klokt. Inte i längden. Man kan pröva det ett tag, men sen måste man landa igen, även om det tar tid att processa, men det är hälsosamt. Detta säger jag till mig själv mer än till nån annan.

Lejonhjärta... min lilla egna pina.... vad är det för dubbla signaler du ger? Vart vill du komma? Jag vet precis vad jag vill....

Pappa, snälla, du måste sköta om dig! Du måste äta ordentligt! Du får absolut inte slarva med din hälsa, stressa inte så mycket... inget är värt det! Du har två små barn att ta hand och finnas för.

Älskar dig, pappsen, varje dag ;-)

Oj oj oj!

Mitt kontor ser hemskt ut! Visste inte att jag hade lämnat det så där! jag borde verkligen skämmas! Verkligen! Det ser ut som om en bilbomb exploderat där! FY! Måste ta tag i det här med ordning och organisering! Jag har börjat upptäcka att jag inte alls är så duktig på organisering, trots att alla beskrivningar av stjärntecknet OXE säger att vi ska vara så bra på det... Jag måste vara nåt mysko undantag :-)

Jag ska börja kalla min inbox för in-tunna! Så många mejl! Så mycket skräp, om allt skräp handlade om vart man kunde köpa viagra billigt på nätet eller vart man kan spela poker. Är det verkligen allt vi är intresserade av? jag menar varför finns denna reklam om det inte finns nån efterfråga? Strange!

Upptäckte några nya artiklar med skitsnack om mig idag! Jag har ju så snabbt internet här i Sverige så då passar jag på att söka på mig. Det är tydligen nån kampanj mot mig just nu. Jag har blivit kallad diverse saker, anklagad för det ena med det andra. Men vad säger man? Yttrandefrihet och förtal är ganska nära varandra i många avseenden, men hellre har jag yttrandefrihet med allt vad det kan innebära än kontroll. Även om man blir lite ledsen över det som skrivs, speciellt när det inte är sant. Men hellre det än att inte få säga sin mening! Länge leve YTTRANDEFRIHETEN!

Alla mina medarbetare är så himla gulliga, även om de inte ser sig själva så, men de kom fram och kramade om mig och jag kände mig verkligen välkommen tillbaka. Jag kände verkligen den oro de hade känt under min resa till Bagdad. Samma känsla får jag av mina medarbetare i Irak! Vad då splittrad! Jag håller verkligen av dessa människor. Dag var inte kvar när jag kom tillbaka, han har fått annat jobb - honom kommer jag att sakna :-( Han var en mycket bra vän, en sån vän som man kunde fråga helt idiotiska frågor, som rör både jobb och killar. Andreas var kvar! Kul att han är kvar, trodde han skulle byta jobb efter julledigheten.

Kom knappt ihåg mitt lösenord när jag skulle logga in på min dator, fick tänka till lite. Känner mig inte hemma i mitt kontor än.... det känns kallt, mina blommor har dött :-(  Det tar väl lite tid innan man kommer tillbaka mentalt till både platsen och rutinerna. Hade ett möte rätt så tidigt i förmiddags, kändes så himla konstigt att sitta där, allt kändes annorlunda.

Lejonhjärta, hur kan man vara så upptagen av ett deadline?

Mamma, så himla roligt att se dig och lilla Majid och Isabell. Har lite ont i nacken av Isabell som hängde kring min hals hela dagen igår men det är så himla mysigt att få krama er igen, att dricka morgonkaffet som du kokar och äta frukost med er... önskar bara att pappa vore här med oss, med dig och barnen!

Sorgen lägger sig som en dimma runt omkring mig idag.

Känner inte ens för att kliva upp ur sängen(madrassen på golvet) men redan bestämda mötestider tvingar mig, en svensk gäst hos oss, Agneta Liljeqvist, och min far måste få frukost. Själv vill jag har mitt morgonkaffe. Dagen börjar lite ovanligt. Jag pratade svenska redan tidigt på morgonen, det kändes härligt. Det gav omständigheterna nån slags falsk normalitet utifrån svenska standards. Inget är normalt annars.

Lite frukost och sen var det slutföra min packning och sen bege sig till en satelitkanal i Bagdad. Agneta måste ta på sig slöja för att inte verka utländsk, måste visa henne ordentlig hur en kvinna bör ta på sig slöjan, det är faktiskt inte så himla enkelt som många tror. Efter några försök började Agneta klara av det själv. Hon såg så himla vacker ut i slöja. Jag har ingen slöja på mig eftersom mina färger är så pass mörka.

På stationen fick vi mycket gott och vänligt mottagande. Agneta fick intervjua kanalchefen, en mycket duktig man med stort intellektuellt kapital och sen fick hon intervjua en kvinnlig nyhetsankare, en ung tjej som har 9 st systrar och en bror som dödats under kriget, pappan är död sedan länge och hon är ensam försörjare för hela familjen.

Alla journalister samlades kring oss för att få höra hur man arbetar journalistiskt i Sverige. Det blev lite diskussioner eftersom jag måste vidare till tandläkaren och Agneta måste tillbaka till vårt kontor där hon skulle träffa en irakisk dokumentärfilmare.

Väl framme hos tandläkaren gick strömmen och min tandläkaren fick springa ner till sin generator och sätta igång den fast den strejkade. Förbaskade generator. Det tog säkert en halvtimme för den att komma igång, medan jag satt gapande uppe i kliniken. Snacka om att ens hela mun domnar!

När allt väl kom igång igen så tog det bara några minuter för läkaren att bli klar. Jag betalade och åkte till kontoret. På vägen stannade jag vid bageriet och köpte varmt nybakat irakiskt bröd, även kallat samoun. Det var nog bland det godaste jag hade ätit (trots att tandläkaren sa att jag inte fick äta nåt på 3 timmar!).

Väl framme fick jag ta fram de väskor jag skulle ha med mig och jag lagade spaghetti i ostsås till pappa o de andra. Precis när jag vart klar var det dags för mig att åka. Våra killar hämtade mina väskor och jag gick ut till garaget för att  säga hejdå till de andra. Flera av dem hade tårar i ögonen andra ville inte säga hejdå så de kom inte ens till mig. Jag hälsade alla och kramade dem och var p väg att hoppa in i bilen när jag kom på att jag inte sagt hejdå till pappa. Vi skrattade åt det och jag sa att detta manifisterade man vilja att inte åka eller säga hejdå till honom. Han såg så himla ledsen ut. Han såg så ensam ut. Så övergiven.

Jag och Uday, chaffören och även min kusin, snackade hela vägen tillbaka. Han ville få mig på gladere stämning så han började berätta om skvaller som jag inte hört under mina 5 veckor där. Jag blev lite gladare men jag styrde om samtalet hela tiden på pappa, jag kände att jag ville förlänge hans närvaro på nåt sätt. Uday gick inte på det och pratade om allt annat. Bland hans sista ord var att jag skulle vara försiktig, att jag borde tänka på att skaffa familj snart.

Allt gick bra på Bagdads flygplats. Inget krångel. Planet var 3 timmar försenat. Allt stängde förutom ett litet cafe. Maria Leissner och jag tog oss en kopp kaffe, lite kakor också. Jag köpte mörk choklad på tax free, det hade jag inte ätit på ett bra tag, och mina favoriter chokladtäckta jordnötter. Jättebra att ha med på flyget.

Väl framme i Amman väntade en chafför på oss, en palestinier som kände alla svenska journalister eftersom han körde dem alla. Osama var ganska rolig även om jag tyckte att hans halsband var lite väl stort för min smak för att jag skulle ta honom på fullt allvar, utiifrån arabiska mått mätt. Vi, Maria, Folke Ryden och Dan Joma åkte vidare till en svensk journalist som skulle bjuda på middag. Det blev så himla gott med potatisgratäng! Det var ju så länge sedan sist!

Åkte vidare till min vän, Mariam, och drack te. Sen gick jag o la mig i det som kallas för Abirs rum. Vid det här laget var klockan mycket efter midnatt. Försökte somna på kunde inte. Visste inte vad jag kände. Dels var jag ivrig att komma hem till Sverige, till mitt jobb, till mina vänner, men framför allt till mina syskon och mor. Men jag ville inte lämna min far där, det kändes så hemskt att han skulle sova ensam denna natt. Den första dagen, den första natten är alltid värst.

Försökte ringa till en vän i Sverige som inte svarade, sökte tröst antar jag. Kändes så himla ensamt. Ville inte ringa far för att söka tröst, jag menar han vr ju redan ledsen. Mamma ville jag inte göra ledsen det har hon varit tillräckligt länge.

Efter 3 timmar, ca. kl. 4.15 somande jag. Måste vakna tidigt eftersom jag har jobb att fixa. Kommer att åka hem  till Sverige senare den dagen.

Hoppas jag hinner köpa baklava, kaffe och nötter samt röka lite vattenpipa. Får inte glömma att köpa färsk vattenpipe tobak!

Somna nu för tusan!

Ett nytt år ... nytt hopp...nytt Irak?! Jag blir lika förundrad varje årsskifte över människans oändliga hopp på morgondagen. Vi tror varje årsskifte att nästa år kan innebära förbättringar. Vi hoppas varje år. På bättre liv. För oss själva eller för andra. I politiken, speciellt i Mellanöstern, diskuteras det om rädslan som en faktor, som ett maktmedel. Många har använt sig av rädsla som ett sätt att antingen förena den interna arenan mot en utomstående fiende, eller genom att så rädslans frö bland de egna medborgarna för att framtvinga medgörlighet och skapande av undersåtar. Vi pratar aldrig om hopp som maktfaktor! Vi pratar aldrig om hopp som ett sätt att styra!Den sista natten i 2007 åkte min far och jag runt på Bagdads gator. Helt ensamma, utan några vakter, körde vi runt i en gammal rostig bil för att ta avsked av år 2007 i landet där civilisationen föddes men kom att begravs av blodtörstiga män under många århundraden. Det vi såg 2007:s sista kväll i Bagdad var för mig i alla fall något av en enorm överraskning ihopblandat med enorm stolthet. Det kändes som alla Bagdads invånare var ute på gatorna för att dansa och fira det nya året. Det handlar om enorma mängder Bagdadbor som stoppade traffiken för att kliva av bilen och dansa till glada irakiska toner. Killarna skrek och förde enormt oväsen, tjejerna tittade blygt från bilarna. Alla var välklädda, med de lokala måtten mätt, männen välrakade, kvinnorna välsminkade, från bilarna dånade dansmusiken högt, soldater och poliser vi checkpoints vinkade vänligt till alla människor och sa glatt: Hoppas år 2008 blir tryggare! Tårarna ville välla fram, jag hade aldrig sett dessa vanliga människor så glada! Så hoppfulla! Hela Bagdad dansade, bokstavligen! För mig handlar detta om folkets, om människans viljestyrka, sätt att säga ifrån våldet, våldet från terrorister, staten, ockupanter. Detta var, för mig, ett sätt att återta kontrollen över det egna livet, det egna ödet. Ett sätt att säga ifrån för förtryck och för alla de som försöker tala om för oss hur vi ska leva våra liv, som vill kontrollera när vi ska gråta eller skratta. Det här var den vanliga människans sätt att tala om för politiker, för utländska styrkor, för regering, för hela omvärlden, för grannländer att : nu är vi trötta på era politiska lekar! Låt oss leva! VI VILL LEVA! Det irakiska folket har försökt bete sig som en demokratisk nation, även om många av elementen fattas än, men det irakiska folket röstade, var med om folkomröstning, det irakiska folket följer den politiska debatten, man ställer sig i köer, folk anpassar sig till att strömmen går av hela tiden. De har visat ett enormt tålamod. Kan inte säga hur länge till detta trötta, neglegerade och terroriserade folk orkar till. Men nyårsafton var för mig en klar återerövring av gatorna! Det var stärkande för själen att se. Det var inspirerande. Det var hoppingivande. Det var livsgivande. Jag hoppas verkligen att dessa vanliga människor kan få en chans att skapa sig ett vanligt liv och för den som vill även skapa sig ett extra ordinärt liv. Jag hoppas verkligen att mina tjejkusiner i byn långt ifrån staden kan få en rättvis chans att få gå i skolan, att mina killkusiner får sjunga om de så vill och inte blir beskyllda för att vara otrogna muslimer. Jag hoppas att mina pensionerade fastrar kan få högre pansion så att de kan verkligen klara sig på den och kunna köpa vinterkläder då och då eller ha råd att betala en resa till mig i Bagdad. Jag hoppas vi har ström hela sommaren så att våra fläktar kan kyla ner våra rum i den mördande värmen. Jag hoppas... nytt år, nytt hopp... nytt Irak?