Sorgen lägger sig som en dimma runt omkring mig idag.

Känner inte ens för att kliva upp ur sängen(madrassen på golvet) men redan bestämda mötestider tvingar mig, en svensk gäst hos oss, Agneta Liljeqvist, och min far måste få frukost. Själv vill jag har mitt morgonkaffe. Dagen börjar lite ovanligt. Jag pratade svenska redan tidigt på morgonen, det kändes härligt. Det gav omständigheterna nån slags falsk normalitet utifrån svenska standards. Inget är normalt annars.

Lite frukost och sen var det slutföra min packning och sen bege sig till en satelitkanal i Bagdad. Agneta måste ta på sig slöja för att inte verka utländsk, måste visa henne ordentlig hur en kvinna bör ta på sig slöjan, det är faktiskt inte så himla enkelt som många tror. Efter några försök började Agneta klara av det själv. Hon såg så himla vacker ut i slöja. Jag har ingen slöja på mig eftersom mina färger är så pass mörka.

På stationen fick vi mycket gott och vänligt mottagande. Agneta fick intervjua kanalchefen, en mycket duktig man med stort intellektuellt kapital och sen fick hon intervjua en kvinnlig nyhetsankare, en ung tjej som har 9 st systrar och en bror som dödats under kriget, pappan är död sedan länge och hon är ensam försörjare för hela familjen.

Alla journalister samlades kring oss för att få höra hur man arbetar journalistiskt i Sverige. Det blev lite diskussioner eftersom jag måste vidare till tandläkaren och Agneta måste tillbaka till vårt kontor där hon skulle träffa en irakisk dokumentärfilmare.

Väl framme hos tandläkaren gick strömmen och min tandläkaren fick springa ner till sin generator och sätta igång den fast den strejkade. Förbaskade generator. Det tog säkert en halvtimme för den att komma igång, medan jag satt gapande uppe i kliniken. Snacka om att ens hela mun domnar!

När allt väl kom igång igen så tog det bara några minuter för läkaren att bli klar. Jag betalade och åkte till kontoret. På vägen stannade jag vid bageriet och köpte varmt nybakat irakiskt bröd, även kallat samoun. Det var nog bland det godaste jag hade ätit (trots att tandläkaren sa att jag inte fick äta nåt på 3 timmar!).

Väl framme fick jag ta fram de väskor jag skulle ha med mig och jag lagade spaghetti i ostsås till pappa o de andra. Precis när jag vart klar var det dags för mig att åka. Våra killar hämtade mina väskor och jag gick ut till garaget för att  säga hejdå till de andra. Flera av dem hade tårar i ögonen andra ville inte säga hejdå så de kom inte ens till mig. Jag hälsade alla och kramade dem och var p väg att hoppa in i bilen när jag kom på att jag inte sagt hejdå till pappa. Vi skrattade åt det och jag sa att detta manifisterade man vilja att inte åka eller säga hejdå till honom. Han såg så himla ledsen ut. Han såg så ensam ut. Så övergiven.

Jag och Uday, chaffören och även min kusin, snackade hela vägen tillbaka. Han ville få mig på gladere stämning så han började berätta om skvaller som jag inte hört under mina 5 veckor där. Jag blev lite gladare men jag styrde om samtalet hela tiden på pappa, jag kände att jag ville förlänge hans närvaro på nåt sätt. Uday gick inte på det och pratade om allt annat. Bland hans sista ord var att jag skulle vara försiktig, att jag borde tänka på att skaffa familj snart.

Allt gick bra på Bagdads flygplats. Inget krångel. Planet var 3 timmar försenat. Allt stängde förutom ett litet cafe. Maria Leissner och jag tog oss en kopp kaffe, lite kakor också. Jag köpte mörk choklad på tax free, det hade jag inte ätit på ett bra tag, och mina favoriter chokladtäckta jordnötter. Jättebra att ha med på flyget.

Väl framme i Amman väntade en chafför på oss, en palestinier som kände alla svenska journalister eftersom han körde dem alla. Osama var ganska rolig även om jag tyckte att hans halsband var lite väl stort för min smak för att jag skulle ta honom på fullt allvar, utiifrån arabiska mått mätt. Vi, Maria, Folke Ryden och Dan Joma åkte vidare till en svensk journalist som skulle bjuda på middag. Det blev så himla gott med potatisgratäng! Det var ju så länge sedan sist!

Åkte vidare till min vän, Mariam, och drack te. Sen gick jag o la mig i det som kallas för Abirs rum. Vid det här laget var klockan mycket efter midnatt. Försökte somna på kunde inte. Visste inte vad jag kände. Dels var jag ivrig att komma hem till Sverige, till mitt jobb, till mina vänner, men framför allt till mina syskon och mor. Men jag ville inte lämna min far där, det kändes så hemskt att han skulle sova ensam denna natt. Den första dagen, den första natten är alltid värst.

Försökte ringa till en vän i Sverige som inte svarade, sökte tröst antar jag. Kändes så himla ensamt. Ville inte ringa far för att söka tröst, jag menar han vr ju redan ledsen. Mamma ville jag inte göra ledsen det har hon varit tillräckligt länge.

Efter 3 timmar, ca. kl. 4.15 somande jag. Måste vakna tidigt eftersom jag har jobb att fixa. Kommer att åka hem  till Sverige senare den dagen.

Hoppas jag hinner köpa baklava, kaffe och nötter samt röka lite vattenpipa. Får inte glömma att köpa färsk vattenpipe tobak!

Somna nu för tusan!

 

Kennet E

14 januari 2008 10:34

Tack för dina bloggar från din resa, kul att få glimtar av ditt liv där nere.
Välkommen hem!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!Nu har jag börjat blogga på www.abir.se Välkomna!   Abir ...

Det räcker inte längre med maktskifte! Var idag och lyssnade på Maud om värderingsskifte på Liberala gruppen. Från sossifiering till liberalisering Från centralism till federalism Från grått till grönt Från bidragsberoende till bidragande Från statl...

Idag har jag besökt flera gymnasieskolor. Det har varit jätteintressant för min del med. Jag vet inte hur intressant ungdomarna tyckte det var att lyssna på mig medan jag talade om hur det är att bygga demokrati i Irak och vad som krävs för att demok...

Ja, nu är Kommundagarna på Gotland över!  Ville inte riktigt att de skulle ta slut, men det är alltid det dilemmat vi har. I enterpartiet har vi så himla roligt tillsammans att man vill inte att det ska ta slut. Maud höll ett jäkligt bra tal! Det var...

Wow! Vilken känsla! Centerpartiet är härligt! Även om vi har haft en het debatt och diskussion internt, är vi ett parti! Centerpartiets familj är och förblir en familj! Jag är verkligen peppad och ser fram emot dagens diskussioner och seminarier. ...