Ok, jag ger mig!

Jag kan inte få saker och ting som jag vill ha dem! Inte för att jag fått allt jag önskat mig i livet, så nånstans inombords känner jag: Can someone give me a break?

Men denna someone är nog bara jag! Det är nog bara jag som kan sluta ställa krav på mig själv och kanske låta mig leva ett vanligt liv. Men å andra sidan har jag aldrig velat ha nåt annat än ett "normalt" liv. Jag har aldrig eftersträvat det där expetionella... vill faktiskt ha lunket... där dagarna ser ut som varandra!

Pappa åker hem till Irak snart.. igen! Det kommer INTE att bli en lätt helg, speciellt för barnen. De kommer att vara så ledsna! Jag vet inte vad jag ska göra för att göra deras liv lättare. Eller pappas liv lättare. Eller mammas.

Nu kommer vi igen att försöka fylla det tomrum han lämnar efter sig, i alla våra liv, hur det ska gå till vet jag inte även om hans återresor sker ofta. Men det skiljer sig från gång till gång eftersom barnen blir äldre och äldre, jag med blir äldre och därmed orkar jag mindre. Jobbet är rätt så krävande, så jag vet inte riktigt hur det ska fixa sig!

Det är ju inte bara att han åker tillbaka, utan det är väldigt farligt dit han åker... så det börjas en annan oro för honom också. Denna känsla, ständiga känsla av oro är oerhört nedbrytande. Oron gnager sig sakta, bit för bit in i ens själ och till slut känner man inte igen den bild i spegeln man ser. Oron bryter ner hela ens kropp och själ. Tankar om döden och hur vi ska göra för att hantera den är ständigt närvarande. Det är inte speciellt hälsosamt! Det är inte alls bra!

Fick höra igår att en av mina kusiner blivit mördad igår :-( Jag vågar inte ringa för att beklaga min sorg... vet inte riktigt vad jag ska säga... han var 24 år och nygift. Vad säger man? Hur visar man sin sorg? Hjälper det? Vilka ord ska man säga? Vilka ord ska man låta bli? Ska man säga hans namn? Kan man trösta en mor eller far som förlorat sitt barn? Han hade blivit skjuten i huvudet av grannen, en äldre man. Varför har ingen aning om. Spelar det nån roll? Han är redan borta....

Precis när mor ringde och berättade om min kusin skulle jag in på utvecklingssamtal med chefen. Så stolt som man är så ville jag inte visa nåt. Jag fick svälja det, glömma bort det för 90 minuter och snacka om min personliga utveckling.... ja, hur enkelt som helst!!!!! Vända på hjärtat från sorgen och koncentera sig på jobbet, det är bra det! Varför ska man tillåta ens hjärta ta över? Varför ska man känna? Det är ju helt meningslöst!

Det viktigaste är att helheten fungerar... resten är detaljer...

På väg hem kände jag en klump i magen. Jag kunde inte svälja. Jag vågade inte titta människor i ansiktet... trodde att om nån såg mig, om nån tittade djupt i mina ögon så skulle de avsölja mig, avsölja min sorg.... tänk om nån såg den?

Trodde hela tiden att denna klump berodde på nåt annat... men i själva verket är förlusten av en människa utan återvändo är den största förlusten... den går inte att reparera. Kloka människor skulle säga att det är inte meningen heller, att det ska repareras, utan vi måste lära oss leva med den. Jäpp, låt oss leva med den! Enkelt!

nej, nu går jag o tränar. Är inte hjärtat på skaft då får man se till att kroppen är det i alla fall.... så kanske kan man svettas ut sorgen.

 

mara

10 februari 2008 23:31

Tycker om att läsa din blogg.
Vilken hemsk situation du beskriver. Känner med dig.
Betr din kusin:
Man brukar säga att det räcker med att till anhörig säga att "jag tänker på dig...." att det inte behövs så mkt mer - men även det kan vara svårt nog.
Du beskriver och lever i en verklighet som vi andra inte har en aning om. Ytligheter - gnäll betr vikten, plastikoperationer etc etc..
Ger en andra perspektiv på livet.
Önskar dig lycka till
kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!Nu har jag börjat blogga på www.abir.se Välkomna!   Abir ...

Det räcker inte längre med maktskifte! Var idag och lyssnade på Maud om värderingsskifte på Liberala gruppen. Från sossifiering till liberalisering Från centralism till federalism Från grått till grönt Från bidragsberoende till bidragande Från statl...

Idag har jag besökt flera gymnasieskolor. Det har varit jätteintressant för min del med. Jag vet inte hur intressant ungdomarna tyckte det var att lyssna på mig medan jag talade om hur det är att bygga demokrati i Irak och vad som krävs för att demok...

Ja, nu är Kommundagarna på Gotland över!  Ville inte riktigt att de skulle ta slut, men det är alltid det dilemmat vi har. I enterpartiet har vi så himla roligt tillsammans att man vill inte att det ska ta slut. Maud höll ett jäkligt bra tal! Det var...

Wow! Vilken känsla! Centerpartiet är härligt! Även om vi har haft en het debatt och diskussion internt, är vi ett parti! Centerpartiets familj är och förblir en familj! Jag är verkligen peppad och ser fram emot dagens diskussioner och seminarier. ...