jo, jag är en sån där fjant som googlar på sitt namn då o då! ok, jag erkänner! lite egocentrism har väl inte skadat nån!?! eller...?

hur som helst så googlade jag på mig själv och bland träffarna var det ett inlägg i nån annans blogg med denna frågeställning:Är det nån som vet om Abir har hittat plats åt sin puffra på sitt nya jobb?

ja, är det nån som bryr sig?

det första jag gjorde var att skratta, jag tyckte faktiskt att det var rätt så kul kommentar. efter att den första glädjen lagt sig kom jag att tänka på att denna man/kille har nog aldrig förstått allt det andra jag sagt i samma väva som medierna upplyste världen om att jag faktiskt bär vapen på mig när jag är i Bagdad.

det kan verka hur löjligt som helst att bära vapen samtidigt som man försöker arbeta för en demokratisk utveckling i ett land i Mellanöstern, jag menar hur kan det hänga ihop? personligen tycker jag inte att det hänger ihop. man bör vara helt obeväpnad och känner man sig rädd eller rent av olust inför att arbeta i ett land som irak med den rådande säkerhetssituationen så får det väl vara då! eller hur?

nej, så enkelt är det inte riktigt!

våldet kom kontinuerligt, det kom i allt större doser under 4 års period.

så envis som är alltid varit så sökte jag en utväg till det dilemmat jag befann mig i, den fråga jag ställde mig själv var: om en bilbomb skulle sprängas vad skulle alla världens vapen hjälpa om jag befann mig i dess omedelbara närhet? ganska givet svar: jo, inget! jag skulle ryka med i vilkt fall som helst!

den andra frågan jag ställde mig var: om kidnappare skulle attackera den bil jag färdades i, ofta gjorde sådana grupper en fälla med flera kontrollstationer längs vägen så misslyckas de första i den första fällan så tar den andra gruppen oss vid andra fällan, och så vidare tills de får en på fall. så skulle ett vapen hjälpa? faktiskt ja, i alla fall så behövde jag inte vara så passiv utan kunde i mångt och mycket bestämma själv! ifall de fick tag i mig levande så hade jag ändå en chans att avsluta mitt eget liv innan jag skulle genomlida en oundviklig våldtäkt både fysiskt och psykiskt. jag kunde i alla fall bestämma själv hur mitt eget slut skulle se ut.

visst är det lite konstigt sätt att tänka, men vad gör en människa när hon vill förändra? det som kanske inte förstår här att det inte är nån hit att bära vapen, det är tungt och det måste bäras osynligt, alltså nära huden där det skaver. det är inget glamuröst med det. det var och är en nödvändighet. jag ville inte stanna inne dagarna i ända och låtsas vara i Bagdad eller enbart vistas  i gröna zonen. jag ville vara ute bland människor och jag har aldrig under alla mina 4 år i Bagdad bott i gröna zonen, så det medförde risker. var ofta på irakisk tv och öppet kritiserade allt och alla, ja, då blev man inte mer populär för det.

att i en hopplös situation, med en skarp medvetenhet om att ditt liv kan avslutas av vem som helst, när som helst, hur som helst, försökte jag i alla fall hitta mening i det hela. när jag inte hittade nån mening fick det bli ett sista sätt att ha nån form kontroll över sitt liv... även om det skulle handla om att ha kontroll över slutet på ens egna liv.

vapen i sig gjorde aldrig så att jag kände mig tryggare, men det faktum att jag visste att jag hade det med mig, möjligheten att försvara sig fick mig att känna att jag hade kontroll i vansinnet vilket utgjorde blodutgjutelsen på det irakiska folket.

så, till frågan om jag har hittat en ny plats åt min puffra... jag har den alltid i mitt hjärta, den behövde aldrig nytt gömställe! att bära vapen har ändrat min personlighet för alltid.

jag kom att tänka på den ironiska tonen i det som skrevs om mig, och min så kallade puffra... det verkade som om mannen som skrev detta aldrig satt sin fot utanför de trygga spåren som alla andra har redan trampat. men jag kan ha fel, jag hoppas att det handlade om mer än en man som inte kan hantera en kvinna med vapen! :-)

förutom det, så anser jag fortfarande att mitt hjärta och min hjärna är mitt främsta vapen, här i det trygga Sverige (kanske tryggt för många för mig har det varit hotfullt på många olika sätt)  som i Irak då jag kunde klara mig ur fler knepiga situationer med enbart förnuft och omdöme.