pappa ringde för en liten stund sen. farfar Shelbeh är död!

jag suttit fastklistrad vid datorn för att hitta en biljett till Bagdad men får inga träffar som passar. jag måste dit till begravningen. jag vägrar gråta innan. jag vill sörja med mina kusiner, fastrar, farbröder....

det går inte att gråta i en lägenhet i Tumba... barnen, Isabell och Majid, frågar om farfar är nu borta. ja, svarar mamma. men hon kan inte hålla tillbaka tårarna. hon säger till slut att hon MÅSTE åka. det är hennes plikt.

så nu börjar jag med ett annat sökande, en biljett åt henne.

jag ringde alla, verkligen alla, några fick tag på, andra svarar inte.

framför allt är det mina kvinnliga kusiner som inte svarar och det är just de jag vill prata med, kusingänget som satt uppe hela nätterna och pratade om allt och alla, på vår gård i Nasseryia, under bar himmel med så många stjärnor. vi pratade om farfar, vi pratade om fåren, vi pratade om farbröder, vi pratade om fastrar, vi pratade om årets skörd, vi pratade om kärlek och äktenskap - de två hängde ihop - vi analyserade vårt sociala system där kvinnorna på landet fick göra det mesta av jobbet men fick det minsta av utfallet... det fanns nog få saker vi inte pratade om.skillnaden mellan frihet och demokrati var ett återkommande ämne.... var kommer Gud och Islam in i det hela? som sagt, det är tjejkusinerna som jag vill dela min sorg med, men de har svarar inte på sina mobiler. antar att direkt efter ett sånt bud är det inte mobilen man tänker på!

jag träffade farfar för första gången när jag var 27 år, det var på min första resa tillbaka till vår hemby i Nasseryia. han hade gått ut från vårt gästhus för att möta mig vid bron, qantara som den heter på arabiska, det gör inte en äldre man, inte för att möta en flicka vilket jag ansågs vara. han kom mot mig, puttade undan det kvinnohav som kommit ut från gården för att möta sin förlorade dotter, en flicka de såg födas och fly tillsammans med sina föräldrar och inte återse på 26 år. de gav sig vika för honom, de lät sina armar falla på sidorna, slutade gråta, lät oss mötas, farfar och jag. han stod på en meters avstånd från mig. han sa: dotter, nu har du kommit till de dina. hans tårar rann, jag grät för första gången sedan min ankomst till mitt hemland, Irak, för 2 veckor sen. hans famn var nog den varmaste jag fått vila, hans tårar var nog de saltaste jag sett, dessa rynkor.... varje rynka berättar en historia, ett människoöde. hans långsmala fingrar kammade mitt hår och sa: det går bra att gråta, du är hemma!

han förstod på en gång vilken typ av människa jag var, inte den som gråter, inte den som låter sig påverkas. han förstod. han hade nog alltid velat.

han tog med mig, vi gick, arm i arm, till männens gästhus där jag fick dricka mitt första kaffe med männen. jag hade förberett mig för denna stund i hela mitt liv. hur jag skulle ta emot kaffekoppen, hur jag skulle dricka kaffet - två sippar, inte mer - hur jag skulle säga att jag ville ha påfyllning och hur jag skulle signalera att jag hade fått nog, av kaffet alltså.

han såg mig och tittade på resten av männen, som ett tecken på : vad var det jag sa? hon är en av oss, även om hon aldrig levt med oss. denna bekräftelse, detta välkommande, denna tillåtelse att få vara en oskiljaktig del av denna oerhört stora gemenskapen - det är bland det vackraste som har hänt mig.

sist jag såg farfar var i julas, han var rätt så dåligt faktiskt så alla visste att slutet var nära, men kan man nånsin vara förberedd på sånt?

jag lovade att skaffa ett ac till vårt nya gästhus och än har jag inte infriat det löftet, jag tänkte att värmen är ju inte där än så jag har lite tid, men ack vad tiden bara rinner iväg! även om anläggningen inte skulle behöva användas på månader än vad jag önskar att jag skickat de pengarna!

tiden går och går...

folk dör...

jag kommer att sakna dig, farfar! mest av allt förbannar jag livet för att jag inte fick tillräckligt med tid att lära känna dig, få höra alla de historier du har att berätta för oss, inte pyssla om dig, inte visa dig tillräckligt min kärlek, tiden var alldeles för kort.

mamma gråter...

jag bloggar... antar väl att detta är mitt att gråta...

Farväl, Haji Shelbeh, må du vila i Guds underbarba trädgårdar!