Idag gick startskottet för Tjejmilen!

Det var en så enormt underbar känsla av att titta på tjejmilen.

Efte r17 år i Sverige och 8 år i Stockholm var det första gången för mig. Alltså första gången att titta på! Det var så härligt att se live på alla kvinnor, tanter, tjejer, flickor av alla åldrar och storlekar och färger, springa/gå där för att till slut komma i mål. Det kändes som en jättegemenskap och även jag som tittade på från utsidan av tråden, kände mig högst delaktig i denna gemenskap. Det var en jättehärlig stämning, lätt och familjär, systerlig om man kan uttrycka det så. Mina små syskon var med. De hade typ hundra tusen frågor: varför springer de? Vem vann? Hur lång tid tar det att springa en mil? Har du sprungit tjejmilen? Varför inte? Va, kan du inte springa en mil? Varför har alla en medalj? Det är alltså inte en tävling, men varför springer de då? Vad får man när man sprungit? Varför är det vara tjejer som springer? Detta är endast en försmak av alla de frågorna som ställdes inför en mycket förvirrad och upprymd av stämningen storasyster. Hur svarar man dessa frågor på ett konkret sätt, utan att bli allt för filosofisk eller politisk? Hur beskriver man de goda tankarna för dessa smått vuxna barn? Barn som lämnat sagornas värld för inte så länge sen och som inte köper budskapet riktigt med drömlika svar? Ja, jag försökte så gott jag kunde, tills de började dela ut tidningen Hända och Centerpartiets miljövänliga papperskassar till tjejerna som kommit i mål och som hade famnarna fulla av vattenflaskor, energikakor, bananer med mera. När det jobbet började så tyckte barnen att det var riktigt kul, så då lämnades frågorna till senare. Även svaren. Jag blev slagen av den stora variation av kvinnor som deltog i Tjejmilen. Det fanns alla sorter, om jag får säga så. Det var så härligt! Det spelade liksom ingen roll i vilken form en kvinna var, vilket viktklass hon tillhör, vilka kläder hon hade på sig. Det enda som betydde nåt var just hennes vilja, det hon väljer att vara, att göra. Vi människor har blivit alldeles för mycket stämplade av det vi föds med, vår hudfärg, vår religion, vår släkt, vårt land, könstillhörighet. Det är så sällan som den individ vi väljer att vara får komma fram. Mina ögon fylldes av tårar flera gånger om, speciellt när jag såg en yngre tjej, kanske i 16 års åldern skrika så högt hon kunde: Heja mamma! Kämpa mamma! Du är snart i mål, MAMMMMAAAA! Hon var så stolt över sin mamma, även om hon mycket väl visste att mamma inte var bäst eller vann. Det var just hennes mamma som sprang där, mamma skulle komma i mål, det var det som betydde nåt! Just det faktum att mamma var där och sprang! Det var en annan tjej som hade en flagga där det stod: Heja mamma! Och hon hade själv lagt till "och mormor" i handstil! Det var så himla talande. En liten pojke satt i sin barnvagn med ett litet paraply på, han klappade lite klumpit med sina små söta händer när han såg pappa klappa och heja på mamma när hon sprang förbi. Jag har ett förslag till SL: Jag föreslår att SL till nästa Tjejmil låter alla tjejr som sprungit Tjejmilen åka gratis på t-banan, pendeln och bussar. Dessa tjejer märker man ganska snabbt vilka det är eftersom de bär på en medalj runt halsen. Det vore väl nåt fint som SL kunde göra för Sveriges kvinnor en gång per år? För att visa sitt stöd för både jämställdheten och hälsan.Jag vågar inte lova, men jag ska försöka springa nästa år! Jag tror inte jag kan låta bli! Det verkade så himla kul! Wish me luck!