Det sa en väninna som jag sprang på idag. Hon var gravid, vår gemensamma vän var också gravid. Hon hade gift sig, några månader efter vår vän. Andra tjejer i samma umgängeskrets är också gravida. Att se dem gå tillsammans, alla gravida, leende, väninnor som hängt med varandra under lång tid måste vara en fröjd för ögat.

Men några tankar vill inte låta mig vara.....

Jag undrar lite varför är det så? Är det nån form av grupptryck? För att man ska kunna tillhöra en grupp?  Eller är det den naturliga gången för livet? Hur mycket är önskan att tillhöra denna grupp vänner, de enda man har kanske, och hur mycket är det val som hjärtat gör? Gör det nåt, att man väljer en väg här i livet, som passar väl med vad ens vänner väljer, eller ens familj, eller ens stam, eller ens religiösa samfund? Vad innebär denna naturliga gången i livet? Vad betyder det begreppet?

Hur kommer det sig att jag inte blir smittad? Är jag imun på nåt sätt? Eller har det snarare med mitt liv och det jag pysslar med? Jag vet inte hur ett annat liv hade sett ut, det enda jag kan är ju det jag har och upplever idag, eller haft och upplevt i det förflutna-både nära och avlägsna- jag älskar mitt liv. Jag älskar allt med det, jag vet inte om jag skulle ha älskar ett annat liv, det får jag ju inte reda på.

Min väninna såg full av glädje, lycka och hälsa. Det strålade bokstavligt om henne. Hennes mans milda blick vilade som en varm famn kring hela hennes väsen. Det strålade av kärlek. Av lycka.

Det finns många typer av kärlek, kärlek till en annan människan, till ett land, till en princip, till ett djur. Jag tror inte att det finns nån inbördes värdering dessa emellan.

Jag har nog inte sett större kärlek än den som jag såg när mamma var på Sundsvall BB med nyfödda Majid och Isabell, ett år senare, i famnen med pappa mittemot tittandes på dem. Det var nog den största kärlek jag sett. En familj. Med nya barn.

Jag hoppas verkligen att alla människor i världen får uppleva kärlek. Lycka.

God natt, världen!

God natt, kära pappa! Vi tänker på dig varje dag, varje timme, vid varje måltid, vid varje leende, vid varje rädsla, varje tår... vi önskar att du är här hos oss. Men vi vet att det du känner för ditt arbete är också viktigt.