så lång tid har det gått sedan diktatorns staty föll i Bagdad.

så lång tid har det gått sedan det irakiska folket började hoppas på en bättre framtid än den som väntade med diktatorn och hans familj vid makten eller tronen, kvittar vilket namn man egentligen har på det eftersom han var en diktator och makten skulle fördelas i enlighet med lojalitet till honom personligen... inte nån ideologi eller kompetens.

jag känner mig fortfarande så himla bitter över baath-partiets styre! trots att det har gått så lång tid sedan fallet, trots att Irak har idag andra problem i form utspridd korruption, terrordåd som dödat så många civila oskyldiga liv, religiöst okompetent styre, ockupationsarméer som är livrädda för sin egen skugga mm.

men det jag tänker på är förra regimes illdåd mot sin egna befolkning. allt jag tänker på är att jag aldrig fick träffa min morfar eller farmor, att jag aldrig hann lära känna min avrättade farbror Majid, denna människa som alla talar så gott om och som folk gråter över så fort hans namn nämns. jag tänker på alla de år jag fick leva i exil och den förödmjukelse det innebar att vara en främling. jag tänker på att jag aldrig har lärt mig ett enda språk riktigt djupt utan jag har varit tvungen att hoppa mellan olika språk och lära mig allt om på nytt. jag tänker på alla ensamma nätter mamma fick leva utan sin man, den man hon älskat från förstaste ögonkontakten. jag tänker på alla nätter pappa spenderade i fängelsecell. alla de tortyrtillfällen. hur han svimmade av för att det gjorde så ont när han blev torterad, hur han blev väckt igen bara för att fortsätta med tortyren. jag tänker på alla gånger han fick se sina vänner bli avrättade genom hängning och fångvakterna flinade åt de som inte blev avrättade och sa att snart är det din tur. jag tänker på alla mammor som inte vet vad som hänt deras söner som vart bortförda för mer än 10 år sen. tänk vilken obearbetad sorg det finns i Irak nu.

jag känner mig så himla förbannad. världen tittade på, många länder fortsatte sina ekonomiska förbindelser med regimen i Bagdad för att sedan utsätta befolkningen för sanktioner. jag blir så himla förbannad över hur mäktiga män kan använda sig av rädsla för att förlama ett helt folk. jag blir så arg på mig själv för att jag inte gjorde nåt mer än det jag gjort.

farfar, jag vet inte om du kan läsa svenska, men jag hoppas att du kan i alla falla känna hur mycket jag saknar dig, hur livet i Irak efter dig kommer att kännas tomt, det känns som om jag förlorat min bästa vän där! jag är glad över att du han överleva och se ett fritt Irak från Baathister och jag beundrar dig för hur du förlät dem och förhindrade grabbarna i släkten från att hämnas på dem, du hade verkligen ett stort hjärta! jag lovar en sak, jag kommer fortsatt att bjuda in mig själv till männens kaffe även om de har nåt emot det! jag älskar dig, farfar, jag har älskat dig sen första gången vi möttes första gången!