Nu har jag varit hemma i några dagar. Fortfarande vaknar jag utan att veta vart jag vaknat, i vilket land, i vilken stad. Men mörkret ute gör sig påminner mig omedelbart om i vilken världsdel jag vaknat. Jag vaknar och tänker att: ok, allt är bara bra, jag behöver inte bekymra mig min utegång eller strömavbrott eller bilbomber. Jaha, tänker jag, hur mycket hade jag brytt mig egentligen? När man lever där, i Bagdad, spelar det ingen roll att det smäller eller att det skjuts hejvilt, man måste ut och göra sitt jobb, man måste upp ur sängen och gå vidare med livet. Undrar ofta hur detta med att gå vidare kommer att påverka mig framöver... jag menar kommer jag nånsin att värdesätta nåt eller kommer jag att klara av att gå vidare oavsett vad som händer, kommer nåt nånsin att få mig att stanna av eller brytas ner? Man kan ju fråga sig varför man vill stanna av, det är ju en oerhört stor trygghet i att veta att man klarar av att gå vidare no matter what, men samtidigt hur mänsklig blir man då? Vad kommer att få en att gråta? Hur mycket är man in touch med sitt inre då? Kan man vara mänsklig då?

Har sovit hela förra helgen, inte orkat ta mig ut, trots trygghet, men jag kunde inte riktigt möta normaliteten igen, kunde bara inte. Hade lovat mina småsyskon både det ena och det andra, men höll inte mina löften. Det blev poker med dem och en lång promenad i söndags, kunde inte låta bli solstrålarna.

I Irak är det Ashura, det är en speciell tid nu. Den atmosfären saknar jag. Den kollektiva sorgen människor känner i och med Ashura var nåt nytt för mig. Logiska jag kunde inte förhålla mig till denna sorg, men jag lärde mig att det inte handlar om att känna sorgen med kollektivet men acceptera de som känner den. Visst kan det låta lite strange att folk sörjer nån 1400 år efter sin död, nån man aldrig sett eller hört eller känt. Men det är värt att nämna att de människor som man sörjer under Ashura symboliserar inte sig själva. De symboliserar upproret, att inte acceptera förtryck, det är den filosofiska bakgrunden, tror jag... det är så jag har förstått det i alla fall. Att människor förhärligar nån som stod emot förtrycket, orättvisorna, som stod upp för rättvisan, ja, det kan jag tycka är positivt. Men sen hur pass rättvist eller orättvist det hela var, jag menar, om man menar att det verkligen var förtryck det handlade om, det är en annan fråga. Den tänker jag inte gå in på. Det är helt enkelt inte min fråga. Ashura för mig är när hela släkten träffas, man gråter tillsammans, lagar massor av mat tillsammans, delar ut mat till de behövande, man diskar en hel del, man skrattar tillsammans.

På jobbet är det verkligen en stämning av positiv framåt anda. Man känner att det är ett nytt år och alla är ivriga att börja jobba, så det är väldigt positivt. Att allt är normalt, så som det borde vara. Att leva i abnorma omständigheter är inte klokt. Inte i längden. Man kan pröva det ett tag, men sen måste man landa igen, även om det tar tid att processa, men det är hälsosamt. Detta säger jag till mig själv mer än till nån annan.

Lejonhjärta... min lilla egna pina.... vad är det för dubbla signaler du ger? Vart vill du komma? Jag vet precis vad jag vill....

Pappa, snälla, du måste sköta om dig! Du måste äta ordentligt! Du får absolut inte slarva med din hälsa, stressa inte så mycket... inget är värt det! Du har två små barn att ta hand och finnas för.

Älskar dig, pappsen, varje dag ;-)