Under mina 4 år i Bagdad böev jag rätt så van vid utegångsförbud. Till en början avskydde jag det men när det väl upphävts började jag uppskatta det. Eftersom jag bodde nästan vägg i vägg med jobbet i Bagdad innebar det i praktiken att jag jobbade hela dagarna och hela kvällarna, det var ju så nära. Vi hade en port mellan de två husen så jag behövde i princip inte ens ta på mig kontorskläder för att gå till jobbet, fast jag bytte alltid om även när jag var "hemma" eftersom en respektabel kvinna visar sig aldrig inför andra oavsett släktskap i träningsoverall eller pyjamas.

Men på fredagar rådde det utegångsförbud och då kom ingen till jobbet. Det innebar att jag kunde vara hur fet i håret som helst, ha på mig tofflor, sufra på nätet och lyssna på hur hög musik jag bäst ville tuggandes tuggummi av typen Hubba Bubba... alltså stora balonger blev det! Tyckte att blåsa tuggummi balonger hjälpte mig att koncentera mig bättre och tänka effektivare.

Så nu kommer det att råda ett utegångsförbud i Bagdad från och med ikväll till och med lördag eftermiddag. Det vill säga att till och med  flygen får inte flyga. Så nu blir frågan, kommer de eller kommer de inte? Får de flyga eller inte? Om de inte kommer då måste allt ställas om... allt måste ombokas. KUL!

När det råder utegångsföbud förvandlas gatorna till fotbollsplan fulla av lekande barn. Det är stora mängder barn, framför allt pojkar, som är ute och sparkar boll. Man ställer upp mål med hjälp av tofflorna och springer fram och tillbaka, utan att bli trötta. Jag tror att även många vuxna män hade gärna sprungit de med, om de fick. Men det manliga egot är väl större än lusten att leka! Tänk vad grannen skulle säga om mig om jag var ute och sparkade boll, tänker männen. Ja, vad hemskt det vore om grannen skulle säga att man är barnslig, hellre vara en terrorist! Då är man en riktig man! Usch, nu var jag lite väl elak. Det förekommer faktiskt att även vuxna killar/män är ute och spelar fotboll.

Regeringen lyckades aldrig klämma ur sig i tid när utegångsföbud skulle gälla och för min far och mig var det alltid lika jobbigt varje gång när oväntat utegångsföbud började. Eftersom vi var bara två så brukade vi aldrig handla så mycket mat, en annan anledning till att inte handla så mycket mat var ju faktiskt att strömmen gick av hela tiden så man kunde inte heller förvara maten i kylen. Meddelandet kom alltid några timmar innan det skulle börja gälla. Skumt att trots så många säkerhets rådgivare så kunde regeringen ändå inte meddela när utegångsförbudet skulle gälla.

Började ett utegångsförbud gälla och vi inte hade bensin innebar det att vår lilla elgenerator inte fick nåt bränsle, med andra ord fick man vara i mörker större delen av kvällen och natten tills strömmen kom tillbaka.

Ifall man blev svårt sjuk under utegångsförbudet kunde man ringa till polisen så eskorterade de en till akuten, man fick inte åka utan poliseskort på Bagdads gator när utegångsföbudet började gälla. Ofta fungerade det, att ringa till snabbnumret till polisen, men det var rätt så omständigt. Våra grannar råkade ut för det en gång, polisen hittade inte riktigt och det dröjde alldeles för länge. Då fick jag hoppa in i deras bil eftersom jag hade irakiska FN-förbundets medlemskort med FN-loggan på, så de trodde i checkpointen att jag jobbade för UNAMI - FN-mission i Irak- och lät oss passera efter vi förklarat att vi hade en sjuk människa med oss i bilen.

Det jag ofta reflekterar över är att utegångsförbud borde faktiskt anses som ett brott mot konstitutionen, eftersom det ifråntar medborgarens frihet att röra sig, med fordon i alla fall. Det å ena sidan. Å andra sidan som är det en kränkning av den personliga integriteten då människan blir begränsad till en del av staden, man får inte förflytta sig mellan olika stadsdelar. Är jag medborgare i Irak då är jag väl medborgare i alla dess delar.

Nu måste jag tänka på hur vi ska lösa problemet med dagens utegångsförbud!

Hoppas mormor börjar må bra nu. Hoppas att det inte är något allvarligt. Känns bra att barn och barnbarn finns där till för henne. Sjukdomens värsta fiende är inte medicin, utan de nära och käras närvaro. Ta hand om henne. Och om dig.