Wow vilken känsla!

Jag började titta precis när tv-hallåan sa att Deraan kommer från Irak och att han och några av hans vänner sprungit på en mina under sin lek. När minan detonerade förlorade Deraan sin syn!

Nu stod han framför Idol-juryn och hela Sverige, sjungandes från sitt hjärta... direkt till mitt hjärta!

Det var så underbart att se hur en människa, som skadades i sin barndom och som förlorat något så värdefullt som synen. Det var en sann glädje att se honom. Vilket underbart uppträdande det var, vilken röst, vilken känsla. Jag är ingen sångexpert men i mina öron lät det väldigt vackert.

Sen att han är från Irak gjorde ju saken inte sämre.

För mig var han en symbol, symbol för hoppet, för att alla vi har en plats här på jorden, att alla vi kan bidra med något, att vi alla är speciella och behöver inte alls vara lik alla andra. Utan var och en av oss är unik. Vi duger som vi är. Vi behöver inte uppfylla en massa listor på krav på utseende, kläder, karriär, krogen... ja, det där som vi får tryckt i oss av massmedia att det är så himla viktigt. Vi är bra... som vi är. Musik går inte att stoppa!

Som sagt, Deraan - du ÄR min Idol! Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se och känna den glädje du känner och utstrålar, denna enorma energi.