Blev illamående direkt när jag kom in på denna föreningshemsida!

Det kändes som ett hån mot mig! Mot varje irakier! Mot varje medmänniska!

När man kommer in på deras program så finns det en bild av George W Bush och den irakiska diktatorn!

Jag tycker att man kunde ha valt en annan bild än den irakiska diktatorn för att beskriva den rådande konflikten i Irak! Varför måste man använda hans för?

Fattar omvärlden inte vilken hemsk människa han var och vilka vidriga dåd han utförde på oss, irakier?

Varför är det inte ok att sätta upp en bild av Hitler när man ska beskriva Israel, men det är ok att göra så med den irakiska diktatorn när den irakiska konflikten beskrivs?

Det kändes som att få en kniv rakt in i hjärtat när jag såg bilden. För mig är det ett klart bevis på okunskap, om perspektiv som inte sätter det irakiska folket i främsta rum!

Ta bort bilden på den irakiska diktatorn! Irak är inte han, det har det aldrig varit! Fatta det!

Usch vad illa jag mår!

så, från och med nästa fredag kommer jag inte att kunna dricka mitt favvo kaffe eftersom han, Johan, stänger och ska göra annat!

det suger! det är inte många ställen i den här stan som har riktigt goda kaffeböner, än mindre folk som arbetar med kaffet för att de älskar det! Jättesynd!

Själva Johan, baristan, är härlig att prata med. Han älskar kaffe och smaker av olika slag. Han inger intrycket av någon som älskar sitt jobb och denna kraft som han utstrålar skådar man rätt så sällan... denna kraft som kommer från människor som riktigt älskar det de pysslar med. det får mig att tänka på alla människor som påstår att de trivs på jobbet. är det samma sak som att trivas med jobbet?

SURT är det i alla fall att det blir nån god espresso i gamla stan. Alla ni som har en möjlighet att ta er en kopp eller två på Espressobaren i Gamla Stan på Stora Nygatan, ta chansen och gör det! Det stänger snart :-(

Nu har det gått 10 dagar sen jag landade på Arlandas flygplats. Det känns som om det här jag håller på med är en dröm, det verkliga livet pågår inte just här, inte just nu. Jätteskum känsla! Jag känner, när jag går och lägger mig, att fönsterrutorna kan krossas närsom, när jag vaknar kan jag känna lukten att det nybakade brödet från bageriet som är vår granne, den hårda värmen som är så typisk för den här årstiden, rösterna utanför pratar alla arabiska... det är ju i och för sig sant, men inte i den här delen av världen.. dessa känslor, dessa förnimmelser tillhör ett annat land, en annan verklighet. de tillhör Irak. jag har inte lyckats skaka av mig dem än, trots att jag varit här, hemma i Stockholm, i 10 dagar nu.  Jag hade hittat ett system för att koppla på och koppla av känslan av att vara i Irak. Jag har lärt mig att hantera olikheterna i mina verkligheter på ett bra och effektivt sätt, så att jag kan pendla mellan de olika sinnesstämningarna ganska snabbt. Utan att det varit besvärligt på nåt sätt. Utan det har liksom gått tidigare av sig självt. Den här resan har medfört en ytterligare förändring i mitt inre. Jag har inte kunnat koppla på och koppla av lika självklart som tidigare. Det blev inga problem att koppla på när jag väl landade på Bagdads internationella flygplats. Svårigheten var att koppla av den känslan. Det känns som om jag fortfarande där.    

skulle kolla mina mejl idag på msn och det första jag möts av när jag loggat in var två bilder på en o samma kvinna som inte såg klok ut. Hon hade genomgått många operationer, bara för att bli fulare, i tron att hon ska se yngre ut eller nåt i den stilen. Men herre min skapare, kvinnan såg förskräcklig ut! Alltså, jag har sett mycket i mitt liv, men detta... detta saknar motstycke. Vissa har inte fattat att man inte kan se ung ut hur länge som helst! det liksom tar slut nånstans och man ändrar utseende. man mognar eller åldras, kalla det vad f-n man vill, men man ändrar utseende! jag får rysningar av att minnas hur den kända kvinnan såg ut. allvarligt alltså, har man så pass mycket pengar att man lägger de på olika operationer, kan väl anlita en ÄRLIG stylist i alla fall!

så lång tid har det gått sedan diktatorns staty föll i Bagdad.

så lång tid har det gått sedan det irakiska folket började hoppas på en bättre framtid än den som väntade med diktatorn och hans familj vid makten eller tronen, kvittar vilket namn man egentligen har på det eftersom han var en diktator och makten skulle fördelas i enlighet med lojalitet till honom personligen... inte nån ideologi eller kompetens.

jag känner mig fortfarande så himla bitter över baath-partiets styre! trots att det har gått så lång tid sedan fallet, trots att Irak har idag andra problem i form utspridd korruption, terrordåd som dödat så många civila oskyldiga liv, religiöst okompetent styre, ockupationsarméer som är livrädda för sin egen skugga mm.

men det jag tänker på är förra regimes illdåd mot sin egna befolkning. allt jag tänker på är att jag aldrig fick träffa min morfar eller farmor, att jag aldrig hann lära känna min avrättade farbror Majid, denna människa som alla talar så gott om och som folk gråter över så fort hans namn nämns. jag tänker på alla de år jag fick leva i exil och den förödmjukelse det innebar att vara en främling. jag tänker på att jag aldrig har lärt mig ett enda språk riktigt djupt utan jag har varit tvungen att hoppa mellan olika språk och lära mig allt om på nytt. jag tänker på alla ensamma nätter mamma fick leva utan sin man, den man hon älskat från förstaste ögonkontakten. jag tänker på alla nätter pappa spenderade i fängelsecell. alla de tortyrtillfällen. hur han svimmade av för att det gjorde så ont när han blev torterad, hur han blev väckt igen bara för att fortsätta med tortyren. jag tänker på alla gånger han fick se sina vänner bli avrättade genom hängning och fångvakterna flinade åt de som inte blev avrättade och sa att snart är det din tur. jag tänker på alla mammor som inte vet vad som hänt deras söner som vart bortförda för mer än 10 år sen. tänk vilken obearbetad sorg det finns i Irak nu.

jag känner mig så himla förbannad. världen tittade på, många länder fortsatte sina ekonomiska förbindelser med regimen i Bagdad för att sedan utsätta befolkningen för sanktioner. jag blir så himla förbannad över hur mäktiga män kan använda sig av rädsla för att förlama ett helt folk. jag blir så arg på mig själv för att jag inte gjorde nåt mer än det jag gjort.

farfar, jag vet inte om du kan läsa svenska, men jag hoppas att du kan i alla falla känna hur mycket jag saknar dig, hur livet i Irak efter dig kommer att kännas tomt, det känns som om jag förlorat min bästa vän där! jag är glad över att du han överleva och se ett fritt Irak från Baathister och jag beundrar dig för hur du förlät dem och förhindrade grabbarna i släkten från att hämnas på dem, du hade verkligen ett stort hjärta! jag lovar en sak, jag kommer fortsatt att bjuda in mig själv till männens kaffe även om de har nåt emot det! jag älskar dig, farfar, jag har älskat dig sen första gången vi möttes första gången!

K. 01 var jag på flygplatsen i Amman, Jordanien, mitt flyg skulle gå vid kl.03.30 så jag tyckte väl att jag hade gott om tid. vid incheckningen var kön oändligt och där stod jag i 1,5 timme och kände hur ögonlocken kändes tyngre och tyngre, hela kroppen blev tyngre. vi var ca. 25 personer som var kvar när personalen som arbetade vid disken sa högt att det inte fanns några platser kvar! planet var överbokat! jag förstod inte riktigt vad han menade.... hur då överbokat? hur f-n lyckas man med det?

i alla fall, när chocken hade lagt sig och jag började fatta att jag faktiskt inte skulle komma med på planet så var klockan 03.20 så jag satte mig. sen kom killen som jobbar för flygbolaget och gav oss de kvarlämnade var sin biljett. jag skulle ta flyget som gick kl.12 och blev erbjuden att sätta mig i loungen där jag somnade efter några sekunder. väl på planet kl12 blev vi försenade i ca. 30 min. hade inte varit ågra problem om inte min mellanlandningen enbart skulle vara i 60 min.

jag landade på Arland kl.20.05

så nu är jag hemma och vilar.

imorgon ska jag börja skriva om min resa till irak för farfars begravning.. .denna resa har lämnat många nya intryck....

sov gott!

p.s TACK för alla inlägg, jag uppskattar dem verkligen! d.s

Skönt!

Äntligen fick vi tag på biljetter och imorgon åker vi! känns så enormt skönt att få kunna åka dit, tillsammans med familjen, till den stora familjen.

i denna sorgfyllda stund, är det dig, älskade farfar, jag tänker på.

Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag inte fanns vid din sida när livet bestämde sig för att lämna dig, jag hoppas du vill vara vid min sida så länge jag lever, jag hoppas jag kan göra dig stolt!

jag vet att just nu håller min far och mina farbröder och fastrar på att sätta ner dig i jorden, i Najaf, jag pratade precis med pappa... mamma pratar just nu med min faster som alltid skött om farfar... mamma frågar: vem kommer att välkomna oss vid bron? hur kunde Lejonet dö?

i alla fall, nu är jag på väg till mitt kära Irak.

det blir nog inga inlägg här på ett tag, men ska försöka skriva nåt från Irak...

pappa ringde för en liten stund sen. farfar Shelbeh är död!

jag suttit fastklistrad vid datorn för att hitta en biljett till Bagdad men får inga träffar som passar. jag måste dit till begravningen. jag vägrar gråta innan. jag vill sörja med mina kusiner, fastrar, farbröder....

det går inte att gråta i en lägenhet i Tumba... barnen, Isabell och Majid, frågar om farfar är nu borta. ja, svarar mamma. men hon kan inte hålla tillbaka tårarna. hon säger till slut att hon MÅSTE åka. det är hennes plikt.

så nu börjar jag med ett annat sökande, en biljett åt henne.

jag ringde alla, verkligen alla, några fick tag på, andra svarar inte.

framför allt är det mina kvinnliga kusiner som inte svarar och det är just de jag vill prata med, kusingänget som satt uppe hela nätterna och pratade om allt och alla, på vår gård i Nasseryia, under bar himmel med så många stjärnor. vi pratade om farfar, vi pratade om fåren, vi pratade om farbröder, vi pratade om fastrar, vi pratade om årets skörd, vi pratade om kärlek och äktenskap - de två hängde ihop - vi analyserade vårt sociala system där kvinnorna på landet fick göra det mesta av jobbet men fick det minsta av utfallet... det fanns nog få saker vi inte pratade om.skillnaden mellan frihet och demokrati var ett återkommande ämne.... var kommer Gud och Islam in i det hela? som sagt, det är tjejkusinerna som jag vill dela min sorg med, men de har svarar inte på sina mobiler. antar att direkt efter ett sånt bud är det inte mobilen man tänker på!

jag träffade farfar för första gången när jag var 27 år, det var på min första resa tillbaka till vår hemby i Nasseryia. han hade gått ut från vårt gästhus för att möta mig vid bron, qantara som den heter på arabiska, det gör inte en äldre man, inte för att möta en flicka vilket jag ansågs vara. han kom mot mig, puttade undan det kvinnohav som kommit ut från gården för att möta sin förlorade dotter, en flicka de såg födas och fly tillsammans med sina föräldrar och inte återse på 26 år. de gav sig vika för honom, de lät sina armar falla på sidorna, slutade gråta, lät oss mötas, farfar och jag. han stod på en meters avstånd från mig. han sa: dotter, nu har du kommit till de dina. hans tårar rann, jag grät för första gången sedan min ankomst till mitt hemland, Irak, för 2 veckor sen. hans famn var nog den varmaste jag fått vila, hans tårar var nog de saltaste jag sett, dessa rynkor.... varje rynka berättar en historia, ett människoöde. hans långsmala fingrar kammade mitt hår och sa: det går bra att gråta, du är hemma!

han förstod på en gång vilken typ av människa jag var, inte den som gråter, inte den som låter sig påverkas. han förstod. han hade nog alltid velat.

han tog med mig, vi gick, arm i arm, till männens gästhus där jag fick dricka mitt första kaffe med männen. jag hade förberett mig för denna stund i hela mitt liv. hur jag skulle ta emot kaffekoppen, hur jag skulle dricka kaffet - två sippar, inte mer - hur jag skulle säga att jag ville ha påfyllning och hur jag skulle signalera att jag hade fått nog, av kaffet alltså.

han såg mig och tittade på resten av männen, som ett tecken på : vad var det jag sa? hon är en av oss, även om hon aldrig levt med oss. denna bekräftelse, detta välkommande, denna tillåtelse att få vara en oskiljaktig del av denna oerhört stora gemenskapen - det är bland det vackraste som har hänt mig.

sist jag såg farfar var i julas, han var rätt så dåligt faktiskt så alla visste att slutet var nära, men kan man nånsin vara förberedd på sånt?

jag lovade att skaffa ett ac till vårt nya gästhus och än har jag inte infriat det löftet, jag tänkte att värmen är ju inte där än så jag har lite tid, men ack vad tiden bara rinner iväg! även om anläggningen inte skulle behöva användas på månader än vad jag önskar att jag skickat de pengarna!

tiden går och går...

folk dör...

jag kommer att sakna dig, farfar! mest av allt förbannar jag livet för att jag inte fick tillräckligt med tid att lära känna dig, få höra alla de historier du har att berätta för oss, inte pyssla om dig, inte visa dig tillräckligt min kärlek, tiden var alldeles för kort.

mamma gråter...

jag bloggar... antar väl att detta är mitt att gråta...

Farväl, Haji Shelbeh, må du vila i Guds underbarba trädgårdar!