I Nasseryia, Abrahams stad, är saker och ting annorlunda när det gäller jul. Kanske är de mer lika Abrahams tid än vår egen tid! Tiden har stått stilla i denna avlägsna stad, avlägsen både infrastrukturmässigt, idémässigt, kanske mänskligt också? Jag vet ärligt inte. Dess människor är de jag kallar familj, med en notering att familj i Irak betyder alla ens farbröder, fastrar, morbröder och mostrar, samt farfars bröder och systrar och deras barn, morfars bröder och sytrar och deras barn, farmors bröder och systrar och deras barn, samt mormors sytrar och bröder och deras barn, alla barnbarn. Jag tror att jag har förklarat tillräckligt vad familjebegreppet innebär. För att behålla min nyansering, så har inte familjebegreppet samma innebörd för alla irakier. Kanske är min släkt mer av traditionellt klanorienterad. Förstår ni vilken skillnad det innebar för mig att komma hit i början och träffa hundratals människor vilka jag är släkt med och vilka visade omedelbart en enorm kärlek till mig. Till saken hör att jag kom tillbaka som 28 årig kvinna, jag lämande Irak när jag var 1 ovh ett halvt år gammal! Jag hade levt hela mitt liv i exil, för det mesta av tiden med enbart min mor, eftersom min far fängslades och dömdes till döden vid två tillfällen. Så, från att helt vara ensam i hela världen till att vara en del av den här stora gruppen älskade människor, efter att ha levt i individdyrkande Sverige i 12 år. Just under julafton var jag i byn. Alsahlani byn, mitt imperium. Julafton för mig började väldigt tidigt. Mina kusiner och fastrar hade redan varit uppe i flera timmar för att valla både får, kor och vattenbufflar, också för att rosta kaffeböner och på det sättet signalera för hela grannskapet att männens morgonkaffe kommer att drickas i vårt gästhus vilket är byggt av träskmarkernas vass. Morgonbröd måste också bakas i lerugn där man elder med torkad kriaturavföring som de äldre kvinnorna har i uppgift att forma till hanterbara tallriksformade formar. Oj oj oj, vilket gott bröd! Till frukost hade man möjlkat vattenbufflarna och värmt mjölken till min ära. Man brukar lägga lite socker i, det där med lite är faktiskt väldigt relativt! Och lite te för att bryta av den feta lena smaken. Snabbt frukost sen blir jag kallad av släktens äldeste som ensam kvinna till gästhuset, männens morgontillhåll vars storlek visar på släktens generösitet. Med denna kallelse medföljer vissa förpliktelser, typ av ta på sig den traditionella svarta kvinnliga abbeyeh och hijjab, slöjan. Alltid lika traumatiskt för mig! Dels  för att den sista tjejkusinen som är av samma längd som jag hade gift sig för mer än ett år sen, så abbyen är ca. 20 cm för kort. Dels för att man skäms för den kvinnliga kroppen. Kanske inte min släkt direkt, eller kanske också de gör, men grannskapet är väldigt dömande... speicellt mot västerländska kvinnor som jag!!! Efter mycket språng hittade kvinnorna i alla fall en abbyeh som passade och jag tog på mig min slöja och en av de yngre pojkarna ledde mig till gästhuset, mudhif, för att dricka männens morgonkaffe. Man ställer sig i öppningen, det finns ingen dörr, annars vore det som att vilja stänga ute människor och mudhif ska alltid vara öppen för alla, och tar av sig sina tofflor för att sedan så stolt och högt som möjligt säga "Assalamu alaikom" och förhoppningsvis reser sig upp alla som är närvarande för att visa respekt för den som kliver in. Eftersom det finns flera av min farfars bröder och kusiner, alla män givetvis, och dessutom yngre män som jag inte ska ta i hand, måste jag gå runt gästhuset och hälsa alla, förutom de som där djupt troende och som inte tar mig i handen utan man nickar och frågar hur de mår som om man bryr sig! Finns det äldre som är närmare släkt får man pussa om man inte setts på länge eller om det är nåt speciellt tillfälle. När turen är avslutad, man sitter alltid längs de två väggarna på handvävda av släktens kvinnor mattor, brukar min farfar ropa mig till sig för att sätta mig bredvid honom i hjärtat av mudhif, vilket är på vänster sida när man kommer in närmast ingången. Därefter kommer mannen som är mudhifens tjänare, en man utsedd av släkten att alltid vara där först på plats för att rosta, mala och koka morgonkaffet, att koka te och städa, att alltid veta vilka som är vilka och vilken nivå på respekten dessa män ska visas, vart de får sitta, ja, en man som håller koll på allt och alla som rör gästhuset. Han bjuder först på kaffe, en ytterst liten gnutta kaffe som man skakar lite i den lilla koppen, för att sedan dricka i två omgångar. Ofta vill man ha mer, därför står mannen kvar, Muhammed Emtashar Alsahlani heter han och han är son till min farbror Emtashar, Muhammed och jag är lika gamla. Jag har hört att Muhammed var min farfars favorit, han fick alltid följa med farfar på alla hans utflykt och besök. Det sägs att farfar alltid valde ut ett barn, flicka eller pojke, som han hade noterat vara svagt jämfört med de andra barnen i dennes kull, för att ta med överallt och träffa andra människor för att på det sättet stärka detta barn, genom mötet med andra människor, andra miljöer, andra tankar. Vill man ha mer kaffe räcker man fram koppen och Muhammed fyller på, vill man inte ha mer kaffe skakar man koppen när man håller i koppen mellan tummen och pekfingret för att signalera att man inte vill ha mer kaffe. Man måste tacka och be Allah för hälsa och välgång varje gång man får mer av nåt eller får nog av nåt. Sedan kommer te och annat om det finns. Jag glömde att nämna att det man alltid börjar med är att bli erbjuden ett glas kallt vatten. Vissa mudhif, beroende på stam, bjuder man efter kaffet även på cigaretter, men min far och min farbror Majid Alsahlani, må han vila i frid, lobbade när de var yngre för att sluta med denna cigarett tradition, dels utifrån pappas berättelse, är det skadligt för hälsan men också för plånboken. Under tiden frågar männen mig hur jag har haft det och varför det dröjt så länge med mitt besök, det var över 12 månader sen sist. Man svarar artigt och ber Allah om långt liv och hälsa för de äldre. Sen återupptar man det samtal som blev avbrutet i och med min ankomst. Ofta är det politik, och ofta får jag frågan: "Och vad tycker du?" och man måste komma på nåt smart att säga eftersom jag är förmodlingen bland de yngsta och den enda kvinnan där. Jag brukar börja mitt svar alltid med att säga: "Vill vi vara ledare eller ska vi fortsätta vara ledda?" för att sedan fortsätta med nåt fyndigt, tycker jag i alla fall! Den här julafton fick jag frågan om det moraliska ramverket som alla familjer i vår stam håller på med att ta fram genom öppna diskussioner. Mitt svar var att jag tycker att det är mycket positivt med en diskussione men att kvinnornas röst fortsätter att vara frånvarande. Sen drog jag ett exempel där jag målade mig själv som en ekonmiskt självständig kvinna i Alsahlani stammen men som älskar sin stam och försöker i alla lägen hedra dess namn. Eftersom reglerna säger att det som ska betalas av stammen till annan stam som skadestånd delas på alla hanar om jag får använda detta ord som är 15 år eller äldre. Jag tycker ju att det är synd att för oss kvinnor som frivilligt skulle vilja delta i betalningen med pengar som vi själva tjänar inte får göra det. Svaret blev att så har man gjort i århundraden. Klämmer man in sin fråga om vilken typ av stam vi vill vara brukar det ge med sig, men den här gången krnglade det det lite. Även om männen i min släkt vill vara ledare och inte ledda, så handlar detta om traditioner och kvinnosyn som är så djupt rotad att även muta med pengar inte kunde hjälpa det. Jag förstod var i protesterna låg. Skulle vår stam ta emot skadestånd gäller samma princip, skadeståndet delas på hanarna vilka är 15 år eller äldre, när man först dragit av exakt hälften för gästhusets räkning. Skulle kvinnorna delta i betalningen skulle de även ta emot pengar. Jag nöjde med mig med att svara att det handlar om att få så fjuttiga summor ändå, men att dela på bördan att betala ut är det viktigaste. Inte alla köpte iden som lite mer lobbying kanske behövs? En politisk diskussion kom upp ganska snabbt och min farfar viskade i mitt öra att vårt nya gästhus byggt i sten och betong behöver lite grejer. Jag åtog mig att köpa en AC när jag kommit hem till Sverige. Mina fötter och ben hade domnat flertalet gånger och jag ville prata med kvinnorna och dela ut lite pengar som present till kvinnorna. Så jag ursäktade mig och gick och samma pojke som lett mig dit ledde mig tillbaka till husen. Jag började med min morgonvandring då jag besöker alla hus, hus betyder ett rum som huseras av en man med fru och deras barn, gratta att Eid Aladhaha har inkommit och dela ut lite pengar till kvinnorna som gåva. Vi brukar alltid övernatta i samma hus (rum) som tillhör min faster, Um Aqeel- Ghanashah, hon har 4 flickor och en pojke, hennes man tillika kusen är död sedan länge. Hennes yngsta dotter, Khadijah, är lärare i Alsahlani skolan, hon undervisar i matematik för årskurs 5 och 6. Jag trivs bäst i deras hus, även om jag prövat alla andra hus! Khadijah är den enda av flickorna som inte är rum gifta än och hon bor fortfarande hemma. Hon jobbar som lärare men måste göra lika mycket som alla andra kvinnor i hushållet, med andra ord hon måste valla, vakta, vattna, baka bröd, laga mat, mjölka, jäpp precis det som alla andra gör trots att hon har ett heltidsjobb. Hon brukar skämta bort det, men jag fattar inte hur det går ihop? Jag kände lukten av mat, de har slaktat kalkoner åt oss. Tur att jag slapp se medan de slaktades, det brukar inte vara spciellt apetitretande! Jag satte mig i solen och betrakade det upptagna livet på gården, kvinnor i sina fulla arbetsmonderingar springandes hit eller dit, alltid leende när de går förbi och frågar hur jag har det eller om jag är utråkad eller hungrig. Barnen, massor av barn, en del snoriga, andra leriga, andra okammade, andra dammiga, springande och skrikande. Då kommer jag ihåg att jag tagit med mig godis till barnen och reser mig omedelbart upp för att hämta det samtidigt som jag säger åt de yngsta flickorna att ropa de andra barnen in för att jag har nåt för dem. Det tar inte så lång tid förrän ett hav av ungar bråkar om vem som får komma in först, jag tror att de fattat att det handlar om godis, barn en sån känsla för godis. Jag måste skrika att alla måste vara tysta och sätta sig ner. Mammorna kommer in de också strax efter att de noterat invasionen av fasters rum. Faster kommer in och försöker diplomatiskt inför mammorna säga åt barnen att ta av sig de leriga skorna innan de kommer in. När lugnet har infunnit sig börjar jag berätta om Majid och Isabell, att de saknar alla barnen här och att de hälsar så mycket. Barnen undrar varför inte är med den här gången. Sedan börjar jag fråga de barn som går i skolan hur det går och vad de har för genomsnitt. De som lyckats som etta i sin klass får först godis, de som är medel får godis sen och sist kommer de som inte kunnat hoppa upp till nästa nivå. De minsta och de är rätt så många de får godis genom sin mamma. De äldre barnen som inte är med får också sitt godis skickat genom sina mammor. Jag glömmer jag nån brukar faster Um Aqeel viska i mitt öra när ingen ser. När barnen och kvinnorna fått sitt godis försvinner barnen och de kvinnor som har mest akuta ärenden att ta hand om, sen kom Khadijah med te och jag satt länge me kvinnorna och frågade om skvallaret. Det senaste är min äldsta farbrors strävan att gifta sig för tredje gången! Det blev många skratt eftersom hans sytrar, mina fastrar, tycker att deras bror får utöva sin manlighet som han bäst önskar medan hans yngsta, fru nummer två, fru och hennes mamma tyckte att han var för gammal för att gifta om mig. Hans äldsta fru, Zahara, anklagades för att vara för tyst och inte agerar av hans andra fru, Ahlam. För att göra det kärleksfulla bråkaktiga diskussionen mer livlig sa att den äldsta frun såg nu sin chans för revansch eftersom det är ändå hans andra fru som kommer att drabbas värst! Jag sa att Ahlam nu fick smaka på samma medicin som hon gav Zahara när hon gifte sig med farbror. Många skratt, kanske inte av alla!, blev det. Jag ropades strax för att äta mat med männen och leddes av en annan pojke till gästhuset fast den här gången vägrade jag ta på mig abbyeh framför allt för att det inte fanns några män som inte var släkt! Jag fick sitta bredvid en annan farfar. Han är tydligen känd för att inte äta så mycket, kanske det ska nämnas att vi alla äter ur samma stora fat med händerna. Männen hade redan tvättat sina händer och jag fick nu tvätta mina händer. En pojke står utanför och väntar på de som vill tvätta händerna med en kanna, två och handduk. Jag såg att han hade av det godis vi hade med oss i fickan och småretades med honom för att han fick hälla vatten åt en kvinna. Hans svar fick mig att asgarva! "Och vilken av dessa män är manligare än dig?"  var hans svar! Så därför var det ok att hälla vatten över mina händer, eftersom jag var en kvinna som var lika stark som en man! Maten var jättegod, de hade saltat den här gången. Dessa människor använder väldigt lite salt i maten, överhuvudtaget kryddor används inte, maten är så naturlig som det är bara möjligt. Med socker i teet är det en helt annan fråga! Farfar delade ut köttet mellan de som satt vid vårt fat och jag fick det meta av köttet, som bevis på hans kärlek och omtanke. Jag la köttet på ett av det nybakade pitabröden och när jag ätit färdigt och vi hade läst en sura ur koraanen för värdernas dödas själar, tog jag med mig bröder till en av mina fastrar. Hon har varit ganska sjuk senaste tiden. Habibah heter hon. Hon är den enda av mina fastrar som förblev ogift. Varje gång friare kom för att be om hennes hand, kom medlemmar från det styrande partiet för att hota männen och tvinga dem att dra tillbaka sitt freieri. Så nu är hon ensam och utan barn. Med andra ord, ingen man – ingen inkomst. Teet drack jag med kvinnorna när de hade ätit färdigt, med mycket kardemumma. Sen var det dags för oss att åka till Nasseryia in till staden, mot nästa fasters hus för att närvara vid ett möte kl.2 på eftermiddagen. Tänk vad julen kan vara annorlunda från hem till hem! Hemma i Nasseryia! Hemma i Sverige!