Äntligen är jag tillbaka! Det tog mig 4 månader att återvända, tillbax hit, men nu är jag här. Kan inte riktigt påstå att jag känner igen mig, trots att det enbart var 4 månader sen sist. Men det har alltid varit så med Bagdad. Jag känner inte igen mig varenda gång jag åker ifrån stan. Bagdad har aldrig varit hemma, sen jag började jobba här så har Stockholm aldrig varit mer hemma för mig än nånsin. Men ändå, Bagdad är som knark, det är beroendeframkallande stad. vill inte helle påstå att det är människorna som är beroendeframkallande, människor har aldrig haft denna effekten på mig, men platsen, stämningen, atmosfären, farligheten, känslan av att nå nytt håller på att födas, känslan att man får vara med om nåt alldeles speciellt - kanske är det det som är beroendeframkallande?

Hunden kände igen mig direkt, men min andra hund, han som jag hämtat från pappas födelseby långt härifrån, har sprungit bort eller rättare sagt han har gett sig av på jakt efter en tjej. Han var inte här när jag kom. Jag hade vetat om det innan min ankomst men när jag väl var framme kunde jag förstå det. Det är väl en av mina svagare sidor, att vara sinnelig, inte förstå saker bara genom att de berättas för mig, jag måste lukta, känna vid, se, röra, höra, annars nada!

Våra två rum som vi huserar är på nåt sätt dystra... gillar inte det jag ser. Känner inte jag har riktigt tid med att göra om heller, så jag får väl gilla läget. Saknar IKEA enormt vid såna lägen, hemma kan man ju bara logga in p nätet eller ringa så kommer sakerna hem till en. Här är det ett projekt som man inte överlever kanske! Tråkigt, att allt ska vara så himla komplicerat. jag måste be om lov, från några stycken! Jag hatar att be om lov! Bara för att klargöra saker, jag är ingen beundrare av snatteri så det är inte på det sätter jag menar heller. Men att be om lov att gå ut, att be om lov om man får ta en promenad, handla tomater eller färskt bröd, jag menar hur kul är det då på en skala? Att hela tiden vara beroende av någon annans bedömning?

Hade ett möte idag som tog 10 min men ca. 3,5 timme att komma till och köra ifrån! gatorna var fullspäckade, vi funderade vad f-n det var, vi vet att det är alltid trafikstockning överallt i Bagdad men idag var då något alldeles speciellt. Det visade sig att Candy Rice var här! Jag tror att Bagdad är den enda staden i världen som känner på sig när vi får fint besök!

Hade jag inte varit förkyld kanske jag inte skulle varit så irriterad som jag vart när jag kom tillbaka till kontoret. Var febrig, varm och kall på samma gång, hungrig, med sprängande huvudvärk, hela kroppen bara skrek efter att få lägga sig, kände att axlarna hela tiden åkte upp till örenen eftersom säkerhetsläget är ju inte så bra som man önskat så att dröja så länge i trafiken och i ständiga stopp är inte idealet, för att inte tala om alla vapen som riktades mot mitt nylle av de olika konvojerna.

Tänkte att det skulle vara skönt att komma fram och isolera mig i mitt kontor och ta ut min trötthet och islska över mitt tangentbord, men icke sa Nicke, vi hade ingen ström, så det fick bli matlagning. Har du nånsin prövat laga mat i ett mörkt kök? Det är ett riktigt äventyr det! Pekfingrets nagel rök av när jag skar salladen, ingen fara, jag skar min nagel p skärbrädan så den hamnade inte i salladen. Köket saknar ventilation så man får hosta sig igenom hela matlagningsprocessen. Precis när vi skulle äta lunch/middag kom strömmen tillbaka! Wow! En av vakterna hade sin familj med sig, fru och fyra underbara barn, så vi hade det riktigt mysigt. Efter maten är det självklart kardemummakryddat te och sen "svimmade" jag av, muskelvärk och feber tog över hela min kropp så jag tuppade av. Minns inget av de två timmar jag sov. Så nu är jag uppe och kan inte sova, kl. är 3 på natten och imorgon åker jag till Nasseryia för att träffa släkten och min sjuka farfar, men även för möten som väntat på att jag ska komma. Vi ska snacka hur vi gör vår egen organisation mer demokratisk. Jättespännande! Jag vill så gärna lyssna efter om tiden jag varit borta har inneburit förändringar för dessa människor.

Lyckades med två tidiga möten idag men resultatet är inte så där jättekul, men ibland får man finna sif i att man int kan bestämma allt!

Mamma och mina små syskon är i London. Är inte riktigt säker på om barnen vill verkligen flytta till London. Fick höra lite idag av pappa om det fanns nån möjlighet för mig att flytta! ALDRIG! Det räcker med flyttning för min del. Så har vi kört hela våra liv, så nu hoppar jag i alla fall av det tåget.

Lejonhjärta har inte hört av sig än, undrar om allt är bra over there!

Pappa... denna man är en gåta för mig. Hur orkar han? Jag vet bara att jag älskar honom, det får väl räcka?