Idag har jag besökt flera gymnasieskolor. Det har varit jätteintressant för min del med. Jag vet inte hur intressant ungdomarna tyckte det var att lyssna på mig medan jag talade om hur det är att bygga demokrati i Irak och vad som krävs för att demokrati inte dör.

Mitt under föreläsningarna ställde jag två frågor till eleverna:

1. Tror du på en bättre morgondag?

2. Tror du att du har makt över ditt liv?

Måste säga att jag blev både ledsen och glad.

På fråga ett svarade i genomsnitt 20 % av eleverna på att de trodde att utvecklingen går framåt, att morgondagen blir bättre - detta gjorde mig ledsen.

På fråga två svarade betydligt fler, ca. 70 % att de trodde på att de bestämde själva över utvecklingen i deras egna liv. Detta gjorde mig glad.

Enligt mitt sätt att resonera, jag kan ha fel men det händer inte så ofta!, så tror ungdomarna att de kan själva, de har egenmakt, men det är samhället - det som liggwer utanför deras egna kontroll som inte utvecklas åt det positiva hållet. Någonstans längs sitt unga liv har dessa ungdomar fått uppleva att oavsett vad du gör så går det åt ett enda håll. Det är ju beklagligt! Så ska det inte vara!

Om våra ungdomar, morgondagens ledare, morgondagens välfärds försörjare, inte tror att deras insats kan förändra, att det de gör märks inte - ja, då är demokratin illa ute!

Det är när vi människor slutar bry oss som hemska händelser som Förintelsen, Srebrenica eller Ruwanda hända. Det är när vi, du och du och jag är likgiltiga som dispoter får makt! Det är när vi tittar bort!

Detta är en varningsklocka för mig!

Vi måste verkligen pausa och lyssna efter: hur uppfattar våra ungdomar sig? Varför har de slutat tro på framtiden?

Jag vet samtidigt att det finns ett stort antal unga som är aktiva i både föreningsliv och politiska organisationer. Dessa måste ges än större utrymme i den politiska debatten för att införa ungdomsperspektivet i realpolitiken.

Sluta aldrig hoppas på en bättre morgondag! Det har aldrig, ALDRIG, varit bättre förr!